Om Gud talar i tystnaden – varför så lite stillhet i våra gudstjänster?

I tystnaden talar Gud. Hur många gånger har jag inte hört frikyrkliga predikningar över det ämnet? Berättelser och anekdoter avlöser varandra om att nutidsmänniskan räds tystnaden eftersom hon där tvingas möta sig själv och sin existentiella längtan.

I den här tidningen har vi också publicerat krönikor och betraktelser om vikten av att bejaka tystnaden som blivit en bristvara i den tid vi lever. Om vi möter Gud i tystnaden – hur kommer det sig då att vi så sällan skapar rum för tystnaden i de frikyrkliga gudstjänsterna?

Det ser lite olika ut, det ska sägas, hur församlingar och samfund relaterar till tystnaden, till de nog så talande tomrummen mellan det sagda och sjungna. Särskilt så sett till hela den världsvida kristenheten. Inte i alla kyrkorum anstränger man sig till det yttersta att fylla gudstjänstdeltagarna skänkta tid och uppmärksamhet med konsumtionsvänligt innehåll i form av det talade eller sjungna ordet. Men sedan en tid har jag funderat en del över tystnaden i gudstjänsten, eller snarare frånvaron av den.

Jag tror inte att alla behöver bli nyortodoxa, kulturella finsmakare.

—  Frida Park

Det är nog inte bara det faktum att de som många gånger utformar gudstjänsterna också är utåtriktade som spelar in i de myckna (o-) ljuden. I Den svåra kärleken skriver Peter Halldorf, nog så utmanande, att ”en ofta förbisedd orsak till kyrkornas kris hör samman med att den verbala förkunnelsen blivit viktigare än tystnad, tillbedjan och konstnärlig gestaltning.”

Förkunnelsen är viktig, det kan ingen förneka. Men visst går vi miste om något när talet alldeles konkurrerar vad som också behövs för att om möjligt gestalta fullheten i evangelium. Stillhet. Förundran. Reflektion.

Gissningsvis drivs vi ofta av en aldrig så god önskan att vilja förklara Gud och på så sätt tillgängliggöra tron för alla. Men kanske att vi med alla ord, all pratighet, ibland bidrar till att försvåra möjligheten att ta in vidden, bredden, höjden och djupet som finns i tron och Guds kärlek. Peter Halldorf igen: ”Förkunnelsens pratighet, plattheten i ett språk som tar bort allt motstånd och ger en förenklad bild av existentiella bråddjup är en avgörande orsak till att så många yngre människor inte härdar ut att vara kvar i de kyrkliga sammanhang där man växt upp.”

Nej, jag tror inte att alla behöver bli nyortodoxa, kulturella finsmakare som ägnar all vaken tid åt lyrisk syntax för att kunna möta med Frälsaren. En av frikyrkornas stora styrkor är folkligheten – att förmedla tron på ett enkelt sätt till enkla människor. Men kanske att ändå att vi i vår strävan att i ord förklara tron och dess innersta väsen missar att en mer framgångsrik väg ibland hade varit tystnaden. Det kan vara värt att reflektera över. I stillhet.

[ Tomas Sjödin: Jag önskar att upptäckt tystnaden tidigare ]