Ökat avstånd inom församlingen hotar identiteten

Präster och teologer måste ta tillbaka ansvaret.

Ledare

I samhället där jag växte upp var det få som gick till kyrkan annat än vid högtiderna. Men då, och på skolavslutningarna, mötte vi vår präst – han var ju Prästen även för oss pingstvänner – och under konfirmationsläsningen lärde många känna honom mer. När tonåringarna nu är vuxna och vill gifta sig, eller behöver begrava sina föräldrar, hör de av sig till honom och frågar om han kan göra det.

Deras relation till kyrkan är personlig, och han är den som personifierar den. Församlingens verksamhet var enkel och kyrkan sällan full. Ändå har han satt djupa spår i det lokala samhället.

Många drömmer om att göra ett avtryck på världen genom ett storslaget projekt som väcker uppmärksamhet. Men det som sätter djupast spår är till sist detta: att troget finnas och verka på en plats.

Författaren Marilynne Robinson beskriver ett sådant liv i sin romansvit om den lilla staden Gilead och pastor John Ames. Hans liv är sammanflätat med församlingens. Han känner deras sorger och glädjeämnen, och har väglett dem genom depressioner, krig och högkonjunkturer. De har inte förstått allt han försökt säga, men de har älskat och högaktat honom – och han dem.

Den kristna tron är personlig eftersom det är en tro för människor. Vi blir till genom mötet: från det första, intima mötet mellan våra föräldrar, till de ansikten som vänds mot oss under våra liv. Kyrkan är en väv av relationer, där nåden alltid förmedlas genom människor: predikantens ord, brödet och vinet som räcks mig, välsignelsen som skänks mig.

I kontrast till denna syn på människa och gemenskap står modernitetens byråkratiska system, som högaktar effektivitet och strävar mot stordrift och centralisering.

Konflikten mellan kyrkans personliga sätt att vara och modernitetens organisatoriska logik är en ödesfråga i dag. Det gäller inte minst Svenska kyrkan, med sin omfattande organisation där det finns starka incitament – ekonomiska och organisatoriska – till centralisering. Givetvis har alla frågor ett par sidor och man ska, som alltid, undvika att idealisera det förflutna. Men: vi måste medge att det finns en grundläggande konflikt här, annars är vi chanslösa.

Sammanslagningen till storförsamlingar ledda av superkyrkoherdar illustrerar utmaningen. Detta sparar pengar och skapar större och i bästa fall mer kreativa arbetslag.

Samtidigt ökar avståndet mellan präst och församlingsmedlemmar. Inte bara för att mer energi riskerar att gå till det interna när arbetslagen växer, utan också för att synen på vad kyrkan är kan börja skilja sig åt. Medan församlingsborna identifierar sin kyrka som en lokal gemenskap som möts på en plats, så består den ur ledarskapets perspektiv av flera kyrkor där gudstjänst ska firas. Här finns en risk – ja, det sker redan på en del håll – att schematekniska frågor tar över, och präster flyttas runt som om de vore tjänstemän.

Huvudsaken är att det predikas där det ska, eller att det finns präster tillgängliga för att döpa, viga eller begrava. Vem som gör det spelar mindre roll.

Och så bryts den livsviktiga länken till personen.

Det finns en medvetenhet om problemen. Svenska kyrkans forskningsenhet gav nyligen ut antologin ”Church Reform and Leadership of Change”, där professor Isolde Karle varnar för att centralisering hotar kyrkans identitet som mellanmänsklig gemenskap. I samma anda skriver biskop Martin Modéus i sitt herdabrev ”Levande tillsammans med Kristus” (Artos):

”Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa. Då behöver arbetet organiseras så att det stöttat en sådan närvaro.” (s 137)

Detta är bra och viktigt – men det kommer i längden inte räcka om moderna ideal som effektivitet och rationalisering fortsätter att prägla organisationen.

Inga ideal kan inte stå emot så starka kvarnhjul. Ekonomer och byråkrater har viktiga uppgifter i kyrkan, men de kan inte ha sista ordet i organisationsfrågor. Teologer, präster och pastorer måste ta tillbaka det ansvaret.

Annons
Annons
Annons
Annons