Oviss framtid när Knutby gör helt om

Omsorgen om dem som skadats måste ha högsta prioritet, skriver Elisabeth Sandlund

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

När 2000-talets svenska frikyrkohistoria skrivs kommer ett särskilt kapitel att ägnas åt den lilla församlingen i Knutby i norra Uppland. Det blir ett varnande exempel på hur illa det kan gå när osund lära och lika osund ledarstil vinner insteg i ett kristet sammanhang som drar sig undan gemenskap med övrig kristenhet. Frågan är hur avslutningen av kapitlet kommer att lyda. Kanske blir det:

”Hösten 2016 skedde en omsvängning i Knutby genom en uppgörelse med de allvarliga misstag som begåtts under lång tid och som kulminerade i mord och mordförsök i januari 2004. Församlingen kom på fötter, närmade sig svensk kristenhet i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet och förvandlades till en helt vanlig pingstförsamling i en mindre ort på landet.”

Eller: ”Hösten 2016 gjorde Knutbyförsamlingen ett försök att göra upp med det förflutna. Det var dock alldeles för sent och efter en kort tid lades verksamheten ner och de flesta av de kvarvarande församlingsmedlemmarna lämnade Knutby.”

Något helt avgörande har hänt i Knutby. Skygglapparna har tagits bort, säger Peter Gembäck i Dagens intervju. Att han och andra kommit till insikt om grundläggande fel och dragit slutsatsen att det krävs radikala förändringar är självfallet positivt.

Uppfattningen att det var på tiden, att en upprensning och utvädring borde ha skett för länge sedan, ligger nära till hands. Med tanke på den tidigare självvalda isoleringen är det särskilt viktigt att notera att Knutbyförsamlingen tagit hjälp utifrån.

Lika positivt är att det hemlighetsmakeri som omgärdat verksamheten i Knutby under lång tid fått ge vika för en vilja till öppenhet. Det är inte Dagen som enträget har bultat på församlingens dörr för att få göra en intervju. Det krävdes bara en försynt knackning efter att beskedet att Åsa Waldau och Urban Fält lämnat Knutby nått oss för att Gembäck skulle be att utförligt få redovisa både historien och den nya väg som den gemenskap han leder vill slå in på.

Allt vare sig kan eller behöver berättas, inte heller i detta skede. Det innebär dock oundvikligen att spekulationerna om vad som egentligen skett kommer att fortsätta, både inom kristenheten och i den större offentligheten, där Knutby fått bli en sinnebild för allt negativt som kan förknippas med församlingsliv och där de inblandade personerna, inte minst Åsa Waldau, fått status av megakändisar. Förhoppningsvis kan ändå den grovt förvrängda bilden av att Knutby skulle vara typisk för frikyrkligheten i allmänhet på sikt suddas ut när nu Knutbyförsamlingen själv vidgår att den varit ett undantag.

Vad som däremot aldrig kan suddas ut är den skada som åsamkats de människor som dragits in i kretsen kring det osunda ledarskapet, som brutit med familj, släkt och vänner och som i Guds namn tvingats göra våld på sina egna instinkter om vad som rätt och fel.

Deras lidande under årens lopp blir inte mindre av att det nuvarande ledarskapet ber om förlåtelse för vad som varit. Om de nuvarande medlemmarna i församlingen behöver hjälp av själavårdare och till och med av psykiatrin kan det i ännu större utsträckning gälla dem som tidigare frivilligt eller med tvång lämnat gemenskapen.

Det är sant att det inte finns något som Gud inte kan förlåta och att vi ska leva i samma förlåtande attityd människor emellan. Men att förlåta är inte samma sak som att acceptera det som hänt och stryka ett streck över det förflutna. I stället handlar det om att bejaka det som gått så ofattbart snett och bearbeta vad som hänt, en helandeprocess som ofta är både mödosam och långvarig. Här har bara de allra första stegen tagits i och med den öppenhet som Peter Gembäck nu visar.

Vilket scenario är då det mest tänkbara och det mest önskvärda?

Har Knutbyförsamlingen förutsättningar att komma igen med nya förtecken och bli en helt vanlig kristen gemenskap i norra Uppland med söndagsgudstjänster, musikcaféer, barngrupper och diakonal verksamhet?Eller är åratal av maktmissbruk och andligt förtryck en så tung börda för all framtid att det bästa för alla inblandade är att församlingen läggs ned och medlemmarna hittar nya andliga hem där läkeprocessen kan fortgå.

Peter Gembäck tycks luta åt det första alternativet. Församlingen kan resa sig igen även om det är allt annat än ett ögonblicks verk. För egen del önskar han en omröstning som visar att medlemmarna har förtroende för honom för att fortsätta som ansvarig.

Det är en fullt rimlig hållning för den som står i spetsen för en kristen gemenskap som skakats i sina grundvalar. Och som alltid när något har gått snett kan man argumentera att den som varit med om att ställa till det också har ett ansvar att reda upp situationen, att fåren mer än någonsin behöver en herde.

Samtidigt är det möjligt att vägen till en normalisering är alltför lång och alltför komplicerad för att den ska vara mödan värd.

Avgörande måste vara omsorgen om de människor som lurats att tro att deras framtid låg i att gå in under ledarskapet i Knutby och som nu ställs inför radikalt nya förutsättningar.

Läs de senaste artiklarna om Knutby

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
Billy Graham 1918-2018
Annons
Annons