Påven kommer med en politisk agenda

Franciskus passar inte in på politiska skalor – vill locka kyrkorna ut ur sina ghetton, skriver Joel Halldorf.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Det påvedöme som Luther stormade mot var ett annat än det som besöker Sverige nästa vecka. På 1500-talet ansågs kyrkans frihet och politiska styrka vara beroende av en realpolitisk självständighet. Luthers påve var således kung över ett rike stort som Småland, och när Påvestaten upplöstes på 1800-talet antog de flesta att sagan om Katolska kyrkans frihet och politiska makt var all.

Men så blev inte fallet. Tack vare folkligt stöd och skicklig diplomati har Vatikanen förblivit en inflytelserik politisk spelare till vår tid.

Påve Franciskus avväpnande stil och vackra handlingar har gett honom ett medialt genomslag. Men i Sverige, där vi är vana att tänka på religion och politik som skilda saker, ligger det nära till hands att betrakta honom som en naiv mysfarbror utan högre ambitioner än att vinka till folket och pussa ett och annat spädbarn. Inget kunde vara längre från sanningen.

När Franciskus anländer på måndag har han inte bara sin personliga rosenkrans i fickan, utan också en tydlig politisk agenda.

Franciskus kommunicerar helst genom symbolhandlingar, därför är det första att lägga märke till mönstret för hans resor. Besöket i Sverige är hans blott tredje resa till ett EU-land, och även 2017 domineras av resor till det globala syd. Denna prioritering har gett honom smeknamnet ”periferins påve”, och i miljöencyklikan ”Laudato Si’” gör han politik av sitt perspektiv, exempelvis när han talar om nords ekologiska skuld till syd.

Sverigebesöket ska givetvis ses i ljuset av påvens ekumeniska arbete (se sid 10–13), men det är också ett besök till en slags periferi. Katolska kyrkan är en minoritet i det sekulära Sverige, och Franciskus betraktar, liksom sina föregångare, kampen mot sekulariseringen som en av sina huvuduppgifter.

De tre senaste påvarna har alla försökt fånga in sin samtidsanalys i ett slagkraftigt uttryck. Johannes Paulus II talade om ”dödens kultur”, medan den mer filosofiskt lagde Benedikt XVI kritiserade den ”relativismens diktatur” som han fann prägla väst. Påve Franciskus har gjort ”slit-och-slängkulturen” (cultura dello scarto) till sitt stridsrop mot den sekulära moderniteten.

Uttrycket beskriver inte bara vår ekologiskt katastrofala inställning till prylar, utan också en människosyn.

I en slit-och-slängkultur kasseras, menar Franciskus, personer som vi inte anser oss ha nytta av: sjuka, handikappade, äldre och ofödda. (Att kritik av abort ingår i Franciskus politiska agenda kan vara värt att påminna om i en tid då vissa tycks glömt bort att påven är katolik.)

Påvens budskap om ekologi och social rättvisa har fått en del att beskriva honom som en vänsterpåve, medan andra, som fokuserar på moralfrågorna, betraktar honom som reaktionär. Sanningen ligger inte någonstans däremellan, utan är i stället att påven inte passar in vare sig på en vänster-högerskala, eller på den numera så populära GAL-TAN-skalan, med Grönt, Alternativt och Liberalt i ena ändan och Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt i den andra.

Detta beror inte på att Franciskus är en politisk ensamvarg, utan på att hans politik utgår från den politiskt-teologiska vision som under 1900-talet formulerats i den katolska socialläran. Det är med denna som grund som påven hissar äktenskapet högre än någon kristdemokrat, och samtidigt hävdar sådant som inte ens miljöpartister i dag talar högt om: att miljökrisen innebär att vi måste ”acceptera minskad tillväxt i vissa delar av världen” (Laudato Si’”, §193).

En fråga som står högt på påvens agenda är kyrkornas roll i offentligheten. Han lyfter ofta fram religion som en resurs i samhället, och riktar sig här till såväl politiker som religiösa organisationer. Religiöst motiverade terrordåd har gett religionen dåligt rykte och gjort religiösa politiskt passiva.

Påven vill nu, som vaticanistan Andrea Gagliarducci kommenterat, locka de religiösa ut ur sina ghetton. Om de goda krafterna förblir passiva förstärker det intrycket av att religionens enda bidrag är våld och splittring. Religiösa organisationer är, betonar påven, en viktig grund för det civila samhället, och i en förlängning för det goda samhället. Men om detta inte bara ska stanna vid teorier måste de religiösa visa genom handling att det är riktigt.

Franciskus arbete för fred mellan religionerna och enhet inom kyrkan, liksom den ledarposition han intagit i frågor om miljö och rättvisa, bottnar i denna vision av kyrkan som en positiv politisk kraft.

I en tid präglad av girighet och politiskt sönderfall behöver kyrkorna erbjuda goda alternativ till den kortsiktiga populism som annars lockar människor till sig. Detta är påvens politiska agenda. Men det är inte ett program han vill driva ensam, utan han inbjuder alla kyrkor, kristna och människor av god vilja till att delta i arbetet.

Läs mer om påvens besök i Sverige

Alla tidigare artiklar
Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
Annons
Annons