Systemfel bakom konflikten i Visby

Skendemokrati i Svenska kyrkan öppnar för maktfullkomlighet

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Säg ”Svenska kyrkan i Visby”. Just nu är sannolikheten stor att den första associationen inte blir ett rikskänt diakonalt engagemang för de svagaste i samhället eller välbesökta och uppmärksammade arrangemang under Almedalsveckan. I stället går tankarna till den påkragning av den så kallade sexprästen som Domkapitlet klubbade i februari. Den har utlöst ett mediedrev och en uppseendeväckande debatt även i riksmedierna där stiftets förre biskop Lennart Koskinen gått till våldsam attack mot sin efterträdare Sven-Bernhard Fast, som i sin tur försvarats av kollegan i Uppsala stift Ragnar Persenius.

En sådan strid inför öppen ridå är unik i en organisation som trots att den är långtifrån strömlinjeformad brukar lyckas lägga locket på när det verkligen gäller. Men ännu intressantare och viktigare är vad som sker bakom det som synes ske.

Det finns en förklaring till mediedrevet som inte handlar om upprördhet över att en präst som för ett antal år sedan betedde sig grovt olämpligt efter noggrann prövning får tillbaka ämbetet. Den berättelse som Dagen publicerar i dag visar att den verkliga orsaken är att biskopen försökt sätta ner foten när omläggning av domkyrkoförsamlingens verksamhet och hanteringen av dess personal gått för långt.

”Försökt” är rätt ord. För enligt den nu gällande kyrkoordningen är biskopens makt över vad som sker i de församlingar han eller hon har ansvar för synnerligen begränsad.

Vill kyrkoråd och kyrkoherde inte lyssna finns i princip inga medel att ta till. De kan svara, som domprosten Mats Hermansson gör i intervjun på sidan 17, att de förödande kritiska formuleringarna från biskopens sida ”får stå för honom”.

Tanken var god med att ge församlingarna ett större inflytande än vad de hade på den gamla goda (eller onda) tiden när biskopen styrde och ställde i sitt stift. Genom att närma besluten till kyrkans medlemmar skulle intresset och engagemanget öka.

Så var det tänkt men så blev det inte. En försvinnande liten minoritet av den i och för sig trendmässigt krympande men fortfarande stora skara som troget betalar sin kyrkoavgift anser det mödan värt att delta i kyrkovalen.

Kontrollen av dem som blir valda till att råda över församlingen är svag, ja närmast obefintlig. Resultatet är en skendemokrati, med risk för maktfullkomlighet från kraftfulla och viljestarka individers sida.

På detta systemfel är händelseutvecklingen i Visby ett exempel som är unikt men samtidigt allmängiltigt. Den visar vad som med andra förtecken kan ske i andra svenskkyrkliga sammanhang på andra håll i landet. Den väcker frågor om maktbalans och inflytande som är av största vikt för Svenska kyrkans framtid. Och den sätter återigen fingret på det som belysts i otaliga anmälningar till Arbetsmiljöverket och psykosociala utredningar – att det är alltför vanligt att kyrkans anställda, som har till uppgift att sprida det glada budskapet, arbetar under förhållanden som präglas av allt annat än glädje.

”Man kan inte hitta en sorgsnare arbetsplats”, säger en av dem som vågat bryta tystnaden.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Annons
Annons
Annons
Annons