Tyst kursändring har blivit Pingsts metod

Ingen teologisk reflektion när frågan om vad som är synd får nya svar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Den 16 juni år 2002 lanserades en ny tradition på Nyhemsveckan. Konferensen sammanföll med fotbolls-VM, och Sverige skulle möta Senegal i åttondelsfinal. I stället för att låta var och en finna sin egen tv ordnade konferensledningen storbildsskärmar i mötestältet. På så sätt fick ett par tusen förväntansfulla pingstvänner dela besvikelsen när Henri Camaras strumprullare på övertid letade sig in i det svenska målet.

Traditionen har kommit för att stanna – även detta år visas fotboll på Nyhemsveckan.

I dag uppfattas det som både självklart och naturligt. Men för Lewi Pethrus och andra pingst­pionjärer hade det varit otänkbart.

Under större delen av 1900-talet räknade pingst­vänner idrott som synd med samma självklarhet som dans, teater, alkohol och utomäktenskapligt sex. Idrotten stal tid och fokus från Gud, hette det, och konkurrerade om ungdomens själ.

Pastor Willis Säwe kunde inte ens tolerera att tidningen Dagen hyrde ut sina tryckpressar till en idrottstidning, utan skrev till Pethrus ”Personligen anser jag, att man svårligen kan låta ett tryckeri åstadkomma sämre alster än en dylik idrottsblaska utan att hamna i renodlad pornografi”.

Att en ung kyrklig rörelse ändrar sig på en del områden är i sig inte något underligt. Men förändringen av synen på idrott i Pingströrelsen verkar ha skett utan några egentliga diskussioner. Först är idrotten bannlyst och kritiserad, sedan följer under 1960-talet ett antal års tystnad. Därefter, på 1970-talet, är fotbollen accepterad och dyker exempelvis upp som ett förslag på passande aktivitet för ungdomslägren.

Helt plötsligt har en förändring skett. Men man letar förgäves efter uppgörelser, reflektioner över kursändringen eller förklaringar till varför man ändrat sig.

Denna tysta kursändring är inte något olycksfall i arbetet, utan något som Pingströrelsen gjort till metod.

Owe Kennerberg har i sin avhandling” Innanför eller utanför” beskrivit nedmonterandet av syndakatalogen och förändringen av församlingstukten just som en revolution i det tysta.

Och den tysta revolutionen pågår fortfarande.

Stigmat kring skilsmässa är borta. Acceptansen­ för alkohol är utbredd, som Dagen skrev om i förra veckan. En dryg tredjedel (37 procent) av pingstpastorerna dricker numera alkohol, och siffran torde vara än högre bland medlemmarna. Attityderna till samboskap och föräktenskapligt sex håller på att förändras, och inom några år kommer det sannolikt – som jag var inne på i en ledare för ett drygt år sedan (den 18 mars 2015) – ha skett förändringar i synen på homosexualitet.

Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande. Det vill säga, när tillräckligt många i församlingen har gått igenom en skilsmässa, eller har barn som lever i samboförhållanden, försvinner stigmat.

Att kursändringarna sker i det tysta skapar bilden av att de sker oreflekterat. Att det inte ligger principer utan snarare principlöshet bakom. Eftersom man inte teologiskt förklarar varför något inte längre är synd verkar det som att man bara driver med tidsandan.

Det kan verka bekvämt att inte dokumentera och tydligt göra upp med gamla ståndpunkter. Man undviker en del dålig stämning, och slipper kanske­ en och annan uppslitande konflikt. Men konsekvensen blir en osäkerhet inom rörelsen. Vart är vi på väg, och vad kommer förändras härnäst?

Finns det något ledarskap som tar teologiskt ansvar för rörelsens riktning?

Dessutom finns det ett pastoralt ansvar att förklara för människor inom rörelsen, som gjort radikala livsval, varför synen på dessa frågor har ändrats.

Tystnaden kring de här frågorna gör det svårt att gå vidare på ett konstruktivt sätt. På grund av osäkerheten blir tonläget ofta högt när man väl lyfter på locket. Mycket blev fel kring syndakatalogen, men den liberala form av så kallad personlig tro utan moraliska konsekvenser som vi fått i stället lämnar också mycket övrigt att önska.

Men det är inte överraskande att vi hamnat här. För om vi inte kan förklara varför vi ändrat oss kan vi inte heller svara på den naturliga följdfrågan: Hur ser ett radikalt kristet liv ut i dag, bortom syndakatalogen­?

Fotnot: Beskrivningen av Pingströrelsens syn på idrott är baserad på kapitlet ”Avvisad och omfamnad. Idrott i den svenska Pingströrelsen” av Joel Halldorf, som återfinns i boken ”Kyrkan och idrotten” (2015).

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons