Vägledning – ja. Omprövning – nej

Frikyrkorna behöver inte uppfostras i homofrågan, skriver Elisabeth Sandlund.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Det är smärtsamt att läsa intervjun med Anton Lundholm på kultursidorna i dagens tidning. En ung kristen man berättar om hur han upplever att han lämnats i sticket av kyrkan utan att få vare sig förståelse eller annan vägledning än i form av tvärsäkra och enkla svar på en komplicerad fråga. Andra homosexuella har ännu värre erfarenheter av att mötas av förföljelse och hat.

Läs också: Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan


Kristenheten i stort, inklusive svensk frikyrklighet, har en tung ryggsäck att bära.

Under historiens lopp har kristna alltför sällan stått upp för att värna rättigheter och människovärde hos en utsatt och marginaliserad grupp. Man har valt att lägga hela tyngdpunkten på dogmatiken och pressa till­baka medmänskligheten. Man har inte förmått att göra som Jesus, att i varje läge först och främst se människan.

Det gör att det är betydligt svårare att utan övertoner och missförstånd diskutera sakfrågorna: Hur ska den kristna församlingen förhålla sig till utlevd homosexualitet? Vilken betydelse har i vår tid de fåtaliga bibelställen som uttryckligen tar upp ämnet? Vad hindrar att frikyrkligheten ändrar uppfattning på detta område på samma sätt som man tidigare gjort i fråga om exempelvis skilsmässor, kvinnans ställning eller, för att gå långt tillbaka i tiden, slaveri?

Allt detta är relevanta frågor som, hur svårt och smärtsamt det än är, måste stötas och blötas av samfund, församlingar och enskilda kristna. Strutstaktiken, att sticka huvudet i sanden och låtsas som att det inte är något att tala om, fungerar inte. Det gör inte heller metoden att bildligt­ talat slå Bibeln i huvudet på folk och hävda att svaret är självklart för den som är för­ankrad i Guds ord.

När lära möter liv blir det utan undantag besvärligt och plågsamt.

Omsorgen om den enskilde som sliter med sin livssituation kan aldrig tänkas bort. Men det kan heller inte den kristna läran. Ser vi Bibeln som Guds ord måste också de bibelställen som går på tvärs mot tidsandan tas på allvar. De kan inte avfärdas som irrelevanta eller som att de hittills har feltolkats. Att hemfalla till e silentioargument (”Jesus sa aldrig något om homosexualitet, alltså hade han inget emot det”) är inget annat än intellektuell ohederlighet, liksom att förtränga det skapelseteologiska perspektivet, ”som man och kvinna skapade han dem”.

Samfund, församlingar och präster och pastorer som står fast vid att utlevd homosexualitet är oförenlig med vad Bibeln lär har starka skäl för sin sak. Deras stora utmaning är att möta enskilda personer kärleksfullt och utan fördömanden men också med tydlighet om att den oändliga nåden inte för någon utesluter utan tvärtom förutsätter beredskap för förändring.

Läs mer: Libris vill väcka debatt om homosexualitet

 

Till detta behövs vägledning. Den församling som ännu inte har mött problematiken måste inse att det bara är en tidsfråga.

En samlingsvolym där kloka personer resonerar om framkomliga vägar och fallgropar skulle pryda sin plats i varje pastors bokhylla. Det uttalade syftet med ”Välkomna varandra”, den antologi som Libris gett ut för att få frikyrkorna att tänka om i homofrågan, riskerar däremot att bara fördjupa klyftorna. Tyvärr.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Annons
Annons
Annons
Annons