Annahita Parsans fann Guds väg efter att ha levt gömd för ex-maken

Annahita Parsans liv har varit dramatiskt. Det innehåller en flykt från Iran, fängelsestraff och misshandel, men även ett Gudsmöte som förändrade hennes liv. En historia så fängslande att kungaparet valde att förlänga hennes audiens på slottet.”Jag hade fått sju minuter på mig att prata, men när jag var klar bad kungen mig att fortsätta. Han ville höra mer.”

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Prästen Annahita Parsan tar emot i sitt rum i Hammarbykyrkan utanför Stockholm. Hon kallar det skämtsamt för överlåtelserummet.

– Det är många som har böjt knä här på min matta, framför korset, och lämnat sina liv till Jesus, säger hon.

Hon berättar om människor som fått sina liv förvandlade.

Precis som hon själv fick för ett antal år sedan. Då hade hon bott i Sverige i några år. 

Men det började med att hon, hennes man och deras nyfödda dotter­ tvingats fly över bergen mot Europa på 1980-talet, bort från Khomeinis Iran som över en natt kommit att styras av hårda religiösa lagar.

Resan blev svår. Annahita trodde till och med att deras dotter hade dött uppe i bergen när hon låg livlös i väskan som hon bar henne i.

Hennes make försökte begrava flickan, men Annahita gick och hämtade henne igen och bar henne med sig. Hennes ögon strålar när hon berättar vad som hände sekunderna innan en soldat som stoppat dem var på väg att sticka ett spjut genom väskan för att se vad den innehöll.

– Jag sa att det låg ett dött barn där i, men när jag öppnade väskan för att visa låg min dotter och tittade på mig. Hon levde.

Tanken på att de nästan lämnat henne att dö i bergen och glädjen att hon var vid liv bar Annahita länge, även om den dramatiska resan inte tog slut där. Efter många turer och en tid i fängelse i Turkiet fick de 1985 asyl i Danmark, där sonen Daniel, som hon tvingats lämna i Iran, förenades med dem.

Men livet blev åter en mardröm. Hennes make slog både henne och barnen, och till slut, efter sex år, lyckades hon med polisens hjälp fly till Sverige när hennes make i hemlighet planerat att ta med barnen till Iran.

I flera år levde de sedan gömda. Ex-maken hittade dem, och de tvingades åter fly och levde länge skyddade för att inte riskera att råka illa ut.

Trots att hon var muslim hade hon behållit en bibel hon fått av en kvinna i Danmark och varje gång hon hamnade i svårigheter tog hon fram den, pussade på den och bad.

– Och jag fick hela tiden bönesvar, så jag hade gott självförtroende i mina böner, säger Annahita­ och skrattar.

Kyrkan höll hon sig däremot borta från. Religion var att bli styrd och kontrollerad, och det var hon klar med.

Men efter några i skyddat boende började Annahita längta hem till sin familj och till landet som varit hennes, så 1994 beslöt hon att ta med barnen på en riskabel resa till Iran. Redan på flygplatsen blev Annahita tillfångatagen. Skräcken inom henne var enorm när hon senare fördes fram i rätten för att delges sitt straff. Ett års fängelse för att hon hade flytt.

– Jag bara grät och grät. Min kappa var alldeles blöt, säger Annahita och visar med handen över bröstet.

I sitt inre började hon ropa till Gud. Och hon gav honom ett löfte. Om hon fick hjälp nu skulle hon bli kristen. På riktigt.

– Då hörde jag domarens röst som sa: ”Varför gråter du?”, och sedan la han till ”Blir du glad om jag stryker ditt straff?”.

– Två dagar senare var vi tillbaka i Sverige, och kort därefter tog jag med barnen till en kyrka och sa ”nu ska vi bli kristna”.

Det blev starten på en spännande resa. Annahita, som varit så rädd för Gud, fick uppleva hur hon fylldes av kärlek, och frihet.

– I början grät jag hela tiden, det var som om jag gick igenom ett helande inuti. Och det hände ofta när jag passerade någon på gatan att jag tänkte ”Är han frälst? Har hon tagit emot Jesus?” Jag gick hela tiden och bad för dem jag mötte, att de skulle få syn på Jesus.

Mötet med Jesus var radikalt, och hon har därför med intresse följt debatten som pågått i det sista, om huruvida kristna och muslimer har samma Gud.

– Ingen kan övertyga mig om det. Vi har inte samma väg. Om alla vägar går till Gud så har jag gjort fel som konverterat. Jag har levt med den ”gamla guden”, han kan inte göra någonting. Jesus är den enda vägen till Gud, säger hon med eftertryck.

Som nyfrälst fick hon hela tiden vittna om sin omvändelse. Men till slut tröttnade Annahita. Hon orkade inte vara den ”konverterade muslimen”. Hon ville kunna gå till kyrkan som vem som helst och sedan gå hem. Så för att få lite lugn och ro började hon gå i en annan kyrka där ingen visste om hennes historia.

– Då fick jag ett bibelord till mig där det stod: Om du inte bryr dig om ditt folk så kommer du inte bry dig om andra. Så där fick jag tillbaka ordentligt av Gud, säger hon och skrattar.

– Jag fick be om förlåtelse och säga: ”Jag är redo”.

Hon startade en bönegrupp för farsitalande hemma i sitt vardagsrum, som hela tiden växte. Så när prästen Carl-Erik Sahlberg kom dit för att hålla en andakt och såg allt folket som trängdes där, bjöd han in dem att ses i S:ta Clara kyrka i stället, där verksamheten fortsatte att växa.

På den tiden jobbade Annahita som sömmerska, och när hennes kunder hörde att hon var kristen hände det ofta att butiken blev ett bönerum där folk gick ner på knä och blev frälsta.

– En morgon frågade jag Gud vad han ville med mig. Skulle jag fortsätta be för folk här eller hade han en annan plan?

Samma dag fick hon frågan av dem som hade lokalen bredvid om de fick köpa hennes butik. Annahita började skratta. Hon hade inte väntat sig att Gud skulle agera riktigt så snabbt, men på hösten samma år började hon läsa till präst på Johannelunds teologiska högskola.

I början var hon orolig. De andra var så unga, och hon behärskade inte språket helt, men Annahita bestämde sig för att lita på Gud. Hade han löst allt hittills skulle han inte lämna henne nu. Och den 8 januari 2012, 48 år gammal, skrev Annahita historia. Hon blev den första konverterade kvinnan och tidigare muslimen, som prästvigdes i Svenska kyrkan.

Ditt liv har förändrats mycket.

– Ja, jag har ett annat liv nu. Jag har lidit mycket, men i dag har jag användning av de händelser jag gått igenom. När folk säger att de suttit i fängelse, då förstår jag dem med hela hjärtat. När de berättar att de har flytt, eller att de förlorat nära och kära, så kan jag gråta med dem. Jag har varit där. Och när de talar om att leva ensam med sina barn, eller att de har ekonomiska problem så vet jag vad de pratar om, och jag kan hjälpa dem.

Annahita möter många flyktingar som kommit hit på senare tid, och hon tror att Sveriges kristna har en utmaning där.

– Förr skickade ni missionärer till Afrika och arabländerna, men nu kommer ”missionsfälten” hit. Det är som att Gud säger ”Varsågod, börja evangelisera”.

– Jag tror på väckelse i Sverige, med hela hjärtat tror jag att det kommer att hända något här, folk kommer vakna. Det är så många som i generationer har bett för vårt land och vi lever i den välsignelsen nu.

Annons
Annons
Kristdemokraternas riksting
Annons
Annons