Comeback i kyrkbänken i Pingst Eskiltuna – där allt började

Varje fredagskväll samlas tusentals tonåringar i kyrkor runt om i Sverige. Men hur ser den kristna ungdoms­kulturen egentligen ut i dag? För att söka svaret besökte Dagens reporter Malina Abrahamsson för första gången på tio år en ungdomssamling i pingstförsamlingen i Eskilstuna där hon kom till tro.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

I samma stund som jag kliver in genom dörrarna till Pingstkyrkan i Eskilstuna slås jag av en hemmakänsla. Jag har inte varit här på över ett decennium, men tonårens starka minnen sitter i kroppen och väcks till liv så snart jag känner den karaktäristiska plastmattsdoften från ungdomsgården Alive. Om jag blundar tror jag nästan att Vicky fortfarande sitter bredvid mig, Krille står bakom ljudbordet och Petter leder lovsång. Men i stället är jag omgiven av nya ansikten, unga människor som, precis som jag brukade göra, tillbringar fredagskvällarna i kyrkan.

När jag var fjorton år kom jag till Pingstkyrkan för första gången tack vare att min kompis blev kär i en kille där. Dessförinnan hade min relation till frikyrkan sträckt sig till julvandringarna som vi fick gå på med skolan och i ärlighetens namn var jag ganska skeptisk. Man hade ju hört hur de där kristna kunde vara …

Men så gick jag med på att besöka en ungdomssamling. Jag minns hur jag gick in genom de stora glasdörrarna, in på kyrktorget med det kalla stengolvet och den lila inredningen.

Mitt starkaste minne är att en tjej som mötte mig hade snygga kläder. Knallrosa byxor och en tröja i rosa leopardmönster. Hon var en av alla vänliga, inbjudande och varma människor som välkomnade mig. Men andakten tyckte jag var lite läskig. Så mycket snack om Jesus.

Ändå var jag lockad av tron. Jag funderade mycket på livets stora frågor och till slut kändes det uppenbart: Det måste finnas en Gud. Jag blev kristen och del av ungdomsgruppen i Pingstkyrkan. Nu när jag är tillbaka inser jag hur många timmar jag tillbringat i de här lokalerna. Ungdomssamlingarna, temafesterna, dansövningarna i alla tänkbara rum där det råkade finnas plats, förberedelser inför läger, nattmöten, bönegrupper. Jag känner till varje vrå. Och det ser fortfarande likadant ut, men ungdomsgården som var nyinvigd när jag var tonåring är sliten nu.

Precis som när jag kom till kyrkan första gången som fjortonåring blir jag som trettioåring välkomnad på bästa sätt. Flera noterar att jag är ny, kommer fram och hälsar och vill prata. Jag sätter mig med Wilma Forsén, Sonja Kamazni och Leonardo Guerra Vicencio, dricker Trocadero och äter samma toast som jag brukade äta som tonåring, den med ost och oregano. Vi pratar om kyrkan och trion berättar att kyrkan är som deras andra hem.

– Ja, alla här är som en familj, säger Sonja som går andra året på gymnasiet, estet dans.

– Alla är välkomna och alla är liksom med alla, fortsätter Wilma, som också går på gymnasiet, fast tekniklinjen, och som hjälper till som ledare i ungdomsarbetet i kyrkan.

– Du var fett glad första gången jag kom hit och bara ”välkommen!”, säger Leonardo, som är 13 och precis börjat gå på ungdomssamlingarna och vänder sig till Wilma (till vänster i bilden).

 

 

I kväll har ungdomarna spelat minigolf och nu samlas de på Alive för att fika innan det är dags för bön- och lovsångskväll. Det är avslappnad stämning, småprat och skratt. Jag förvånas över att det är finns sådan stor mångfald i både ålder och ursprung. När jag tänker på min egen tid i ungdomsgruppen minns jag att vi var en ganska homogen grupp och att vi umgicks i ålderspann om högst två år.

– Så var det mycket förut, men vi har verkligen jobbat på att det inte ska finnas några grupperingar. Vi gör massa aktiviteter tillsammans så att alla ska lära känna alla, berättar Wilma.

Läs också: Sebastian Stakset drog fullt hus i pingstkyrkan Eskilstuna
 

De sociala aktiviteterna är viktiga, men även undervisningen. Ungdomarna får själva komma med förslag på vilka ämnen de vill höra predikningar om och har önskat teman som ”Gamla testamentet”, ”Relationer” och ”Livet efter döden.”

Wilma, Sonja och Leonardo är alla tre uppvuxna i kyrkan. Även om de ibland tvivlat på Gud har de bestämt sig för att tro. 

– Man kan ju inte bara gå på känsla, det handlar också om att bestämma sig för att tro, säger Wilma.

När vi pratar om vad som är bra med ungdomsarbetet i kyrkan lyfter alla tre upp att man får vara sig själv.

– Det är mycket positivitet här, alla är schyssta, man kan slappna av, säger Leonardo.

– Ja, om man haft en tuff vecka i skolan kan man komma hit och bli påfylld. Och ibland håller det i sig i flera dagar och folk i skolan frågar varför man är så glad, fyller Wilma i.

Alla tre berättar också hur mycket de älskar att åka på läger. Jag känner igen deras entusiasm.

– Det är sån powerful lovsång med band och alla människor. Och predikanterna kan säga exakt det du tänkt på, säger Sonja som nu senast var på nyårslägret Unite i Västerås.

– Ja, ibland tänker jag ”Va? Hur kan hon veta exakt vad jag tänker?”, det är som att vara i en bubbla med Gud, det är skön stämning, fyller Leonardo i.

I samtalet med Wilma, Sonja och Leonardo hör jag hur gammal jag låter när jag titt som tätt refererar till ”min tid”. Efter ungdomssamlingen pratar jag med Johan Lagerbeck. Han var ungdomsledare när jag var tonåring, blev sedan ungdomspastor och har under våren hoppat in igen på 20 procent eftersom kyrkan letar pastor. Vi pratar gamla minnen.

– Jag tänker tillbaka på tiden när du var tonåring som en tid med puls. Ni var 60–70 ungdomar varje gång och umgicks även mycket utanför kyrkan. Det hände ju massor även i de kristna skolgrupperna. Och vi gjorde saker i stan, som att anordna ungdomsfestival och samarbeta med kommunen kring sommarjobb för unga.

– Det var också många som precis som du kom till tro under den tiden. Det skapade en positiv känsla av att det vi tror på faktiskt gör skillnad.

Jag kommer ihåg den positiva andan som fanns i vår ungdomsgrupp. Ivern och förändringsviljan. Ungdomssamlingarna hölls i kyrkans sidosal och jag minns hur vi ofta pratade om att vi snart skulle kunna fylla den stora kyrksalen. Även om dagens ungdomsgrupp ryms på tjugotalet stolar i ungdomsgården har de också visioner för framtiden.

– Jag vill att fler människor ska komma, att gemenskapen blir ännu starkare och att fler får uppleva Gud, säger Leonardo.

– För några månader sedan var Sebastian Stakset här och då var hela kyrkan full med ungdomar som vanligtvis inte brukar gå hit. Så vill jag att det ska vara jämt här. Det finns så många som mår dåligt och jag önskar att fler skulle upptäcka vilken frihet det finns i Jesus, säger Wilma.

– Många av mina kompisar har fördomar om vad det innebär att vara kristen. Jag önskar att de skulle komma hit och se att det inte är som de tror, fyller Sonja i.

När vi fikat klart börjar lovsångs- och bönekvällen. Det är ungdomarna själva som spelar musik och sköter ljud och ljus. ”Inte så mycket rosa” hör jag en av ljuskillarna viska bakom mig. Jag tänker på hur fint det är när unga engagerar sig, att de vill använda sina gåvor för att glädja andra. Och hur viktigt det är att som ung få finnas i en kultur och ett sammanhang där man ges förtroende.

Jag sätter mig på en av stolarna och sjunger med i lovsången. ”Jubla och dansa, Han är på tronen i dag” och ”Dra mig nära dig” är utbytta mot ”Touch the sky” och ”Oceans”. Men tron är densamma i dag som för tio år sedan.

Efter ungdomssamlingen smyger jag upp till kyrksalen. Nostalgin slår till och jag tänker på mina vänner som döptes i den lokalen. Var finns de i dag? Jag har knappt kontakt med någon från min ungdomsgrupp, trots att vår gemenskap var så stark. Livet har tagit oss på olika vägar och jag funderar på om de har någon tro kvar. Om de går till någon kyrka. Hur de mår.

 

Ungdomarna själva spelar på lovsångskvällen.

 

Framför allt tänker jag på dem med tacksamhet. Att jag fick lära känna dem och dela tonårens dramatik, oro, glädje, framtidstvivel, lägerupplevelser, funderingar och skrattattacker med just dem.

Jag hoppas att ungdomarna som jag har träffat i kväll känner samma sak när de tittar tillbaka på sina tonår om några år. Framför allt hoppas jag att de fortfarande har kvar tron på Gud.

Annons
Torpkonferensen
Nyhemsveckan
Annons