Emma Axklo ber för andras sjukdomar med egen allvarlig diagnos

Under sommarens Torpkonferens har Emma Axklo en viktig uppgift som bönekoordinator. Bönen har alltid varit något naturligt för henne och hon brinner för att få be för människor. Vad många dock inte känner till är att hon själv lider av en allvarlig nervsjukdom.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Symtomen på IIH började visa sig runt årsskiftet 2002/2003. Emma led av fruktansvärd huvudvärk och trots att hon sökte hjälp kunde ingen hitta någon förklaring. Vid tillfället studerade hon sista terminen på universitet i England och någon gissade att huvudvärken var kopplad till stress. Men problemen eskalerade.

En lördag i februari vaknade Emma med vita fält i utkanten av synen och samma kväll åt hon middag med vänner när hörseln helt plötsligt försvann. Då bestämde hon sig för att åka till akuten där hon omedelbart blev inlagd.

Två veckor senare kom domen, hon led inte av en hjärntumör, däremot av nervsjukdomen IIH.

Vid insjuknandet i England hade Emma relativt nyligen bytt hemgrupp och av olika anledningar hade ledaren för den nya hemgruppen inte varit med på några av samlingarna när Emma blev inlagd. På sjukhuset fick hon vid ett tillfälle besök av en av personerna i hemgruppen och just då kom även oftamologen (en läkare med specialkompetens inom ögonsjukdomar) in på rummet för att ge en lägesrapport.

– De tittade på varandra och sa ”vad gör du här?” till varandra. Jag fattade först ingenting, men sedan visade det sig att oftamologen var vår hemgrupps­ledare, säger Emma.

Beskedet från oftamologen var inte uppmuntrande.

– Han sa att min synförlust var permanent och att han, som läkare, inte kunde göra mer. Men han frågade samtidigt om han fick smörja mig med olja och överlämna min vård i Guds händer.

Sommaren 2003, efter examen, flyttade Emma till Göteborg där behandlingen fortsatte på Sahlgrenska sjukhuset. Under våren hade Emma medicinerats för att sänka trycket i huvudet.

Men efter att hon förlorat 70 procent av synfältet bestämde hennes neurooftalmolog i Göteborg att hon skulle ha shunt (en konstgjord anordning som sätts in genom operation och som används för att lindra trycket på hjärnan vid vätskeansamling).

14 år senare har mycket hänt. Emma har bland annat gift sig och är i dag tvåbarnsmamma. Tre gånger har Försäkringskassan föreslagit att hon ska bli sjukpensionär. Lika många gånger har hon sagt nej.

Någon dans på rosor har det minsann inte varit. Shunten har strulat vid flera tillfället vilket har resulterat i huvudvärk och nya operationer.

Och när dottern, i februari 2015, var fyra månader gammal kände Emma den välbekanta huvudvärken ännu en gång. Det blev inledningen på elva månader av konstant migrän.

Först i januari 2016 insåg läkarna vad som var problemet. Emma hade en aktiv bakterie­infektion i hjärnan, vilket orsakade migränen.

Efter ett par veckor med antibiotika och en ny shunt (ytterligare operation) kunde hon till slut påbörja återhämtningen och den 20 april 2016 gick sjukskrivningen ut.

Under det senaste året har Emma sadlat om och utbildat sig till personlig tränare (PT) och numera jobbar hon på gym där hon hjälper andra med hälsan.

Men i april i år var huvudvärken, än en gång, tillbaka. Läkarna utgick från att det var shunten som var problemet, men det gick inte att operera direkt.

Det ställde Emma inför ett dilemma. Sedan tidigare var hon anmäld till Höganäs halvmaraton den 22 april. Skulle hon orka springa drygt två mil med migrän – och var det medicinskt klokt?

Lösningen blev att testa – utan att fråga läkarna om råd.

– Ofta är vi för bekväma. Ibland mår man bra av att testa gränserna, säger hon drygt två månader senare när vi sitter och pratar i familjens husvagn på Torp.

Sex dagar efter att hon genomfört loppet opererades Emma. Men på operationsbordet visade det sig att shunten fungerade alldeles utmärkt så man tog prover på vätskan i hjärnan innan hon syddes ihop igen. Provsvaren visade att Emma åter hade drabbats av en bakterieinfektion. Den 2 maj blev det därför en ny operation och den här gången öppnade läkarna även magen för att utreda en smärta som uppstått i buken efter den första operationen.

Den följande månaden var Emma sängbunden och hela juni var hon tvungen att ta det extremt lugnt.

Är du aldrig riktigt ledsen?

– Det är klart att livet har pissiga moment. Jag har perioder av gråt och tandagnisslan, det är en del av att vara människa. Häromdagen låg jag i husvagnen i 17 timmar och spydde. Men när jag tillåter mig själv att vara svag blir Gud större.

Att behålla en levande Gudstro kan, med tanke på allt Emma har gått igenom sedan 2003, tyckas vara ett under i sig. Men Emma ser själv inte någon motsättning. Hon berättar att hon gick igenom en riktig troskris några år innan sjukdomen bröt ut.

– Det var ett år av sökande som resulterade i en insikt om att jag tror för att jag tror, inte för att jag blivit tillsagd att tro. När sedan sjukdomen kom hade jag redan gått igenom många tankar och var trygg i min tro. Trosrötterna fanns redan.

– Det finns många ”varför” i livet. Men de frågorna kan ofta hindra oss att leva livet. Jag väljer att inte fokusera på dem, vilket inte är samma sak som att jag ignorerar dem. Men jag har landat i att Gud är större än att jag behöver ha svaret på varför Gud inte gör det jag vill med min sjukdom eller annat i mitt liv.

Du ber regelbundet för andra människor. Hur tänker du kring helande med tanke på din egen sjukdom?

– Jag är missionärsbarn och växte upp i Botswana. Där var det helt självklart med övernaturliga saker och jag fick också se många helanden. I vuxen ålder har jag bett för många, fått se under och ibland är det helt klart lättare att be för andra.

Tror du att Gud kommer att hela dig?

– Jag tror att han kan, och jag kan se att Gud gör mycket i mitt liv mitt i sjukdomen. Jag är övertygad om att Gud har vidrört mig varje dag, och helat delar som ingen kan förklara, men bönesvaren är inte alltid som vi vill ha dem.

Emmas syn försämrades ytterligare mellan 2003 och 2008. Sedan dess har den blivit bättre och i dag är den lika bra (eller dålig beroende på hur man ser på saken) som den var 2003. I praktiken innebär det att cirka 40 procent av synfälten saknas i periferin, hela den nedre delen av synfältet. Emma förklarar att hon misstagits för att vara otrevlig i vissa situationer eftersom hon inte ser om personer sträcker fram sin hand för att hälsa.

– Därför har jag numera som vana att alltid sträcka fram handen först.

Emma berättar även att hon är jättetacksam när andra ber för henne. Samtidigt erkänner hon att hon kan bli både besviken och ledsen när sjukdomen inte försvinner.

– Samtidigt tror jag att jag skulle bli chockad om jag fick synen helt tillbaka.

– Oavsett, i slutändan är jag ändå mer rädd att sluta söka Gud än att söka Gud och inte få det jag vill.

Under Torpkonferensen sjöngs bland annat sången ”Tusen skäl”. Sången består av tre verser och det genomgåendet temat är att oavsett vad som händer vill jag lova Herren. Emma berättar att texten betyder väldigt mycket för henne.

– Ibland tror jag att vi kristna söker känslostormar med Gud. Jag tror tvärt om att det behövs mer viljebeslut – jag väljer att lova Gud, han är större än mina omständigheter.

Drömmen om att bli frisk kommer Emma aldrig att släppa. Samtidigt berättar hon att det är många gånger som hon har fått visa vem Gud är genom sin egen sjukdom.

– Min bön mitt i skiten är löftet vi har om att Gud alltid är med. Jag har känt mig ensam som människa. Men aldrig övergiven av Gud.

Fakta:

Idiopatisk intrakraniell hypertension

Sjukdomen kännetecknas av för högt tryck i vätskan runt ryggraden och hjärnan, utan att man finner någon orsak till detta.

Symtomen är framför allt huvudvärk, men även synförändringar är vanligt.

Andra symtom som kan förekomma är kräkningar, tinnitus, nackvärk och ljuskänslighet.

Emma Axklo

Ålder: 38 år

Bor: I Veberöd

Gör: Utbildad personlig tränare och bönekoordinator på Torpkonferensen

Familj: Maken Håkan och barnen Arvid och Ingrid

Annons
Annons
Annons
Annons