Josh lämnade USA:s armé för Luleå och kommunitetsliv

Hösten 2005 reste Josh Armfield till Irak för att strida mot Saddam Hussein. Några år senare var han pacifist och numera bor han utanför Luleå tillsammans med hustrun Elisabeth och dottern Ruth.
– Vi drömmer om att fler människor ska bli en del av vår kommunitet, säger han.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Sundet, EFS:s sommargård utanför Luleå, är under vinterhalvåret en relativt tyst plats.

Men på sommaren öppnar campingen och caféet och campinggästerna intar området. Det innebär också att Josh och Elisabeth, som bor tillsammans med dottern Ruth i den så kallade lägerstugan året runt, får en hel del nya grannar.

Över entrédörren har de satt fast en skylt med namnet på deras kommunitet – Senapskornet. På väg in till serveringslokalen med den öppna spisen passerar man även under en tavla med texten ”Guds fred”.

Själva beskriver de visionen med kommuniteten som en ”plats för Guds ord att slå rot, växa och ge frukt i våra liv”.

Elisabeth växte upp i Jokkmokk, men bestämde sig efter studenten för att resa till USA, hennes pappas hemland, för att lära känna hans släkt bättre. Samtidigt tog Josh värvning i den amerikanska armén – till stora delar på grund av att armén erbjöd honom bra ekonomiska villkor.

Josh, som kommer från en kristen familj, berättar att beslutet att ta värvning uppmuntrades av såväl hans hemförsamling som den kristna skola där han gick, men även av pappan som själv har ett förflutet i armén.

Men när Josh ryckte in träffade han Jake. Och det blev en rejäl tankeställare. Jesu Bergspredikan var ett vanligt återkommande samtalsämne.

– Jake hade varit reservsoldat i flera år och under den tiden hade han ändrat åsikt om väpnad kamp. På våra övningar vägrade han att bära vapen vilket innebar att han blev något av en hackkyckling.

Det låter lite som filmen ”Hacksaw Ridge” där en sjundedagsadventist tar värvning under andra världskriget och sedan blir trakasserad för att han inte vill använda vapen?

– Exakt, så var det!

Josh konstaterar att han var naiv när han tog värvning och att han inte hade reflekterat över möjligheten att han faktiskt skulle bli skickad till krigsfronten.

– Min pappa var med i armén i 20 år och klarade sig från att åka utomlands.

Men till slut kom ordern och till skillnad från Jake, som vägrade att resa till Irak, bestämde sig Josh efter mycket grubblerier för att göra det.

– Efteråt kan jag se att jag valde att följa det onda i stället för Jesus. Jag försökte att även välja Jesus, men under året i Irak blev det tydligt att det inte gick att kombinera. Order som jag fick från mina befäl gick emot min kallelse att älska mina fiender.

När han återvände till USA hösten 2006 bestämde han sig för att söka upp nya kristna kretsar med människor som i större utsträckning delade hans åsikter. Detta ledde honom till en kommunitet i Kansas City där han blev kvar i fyra år och där han även lärde känna Elisabeth från Jokkmokk.

Du säger att du följde det onda när du valde att kriga i Irak. Men tror du inte att de irakier som ni faktiskt hjälpte såg er som goda?

– Vi sa att vi skulle ”fixa” Irak och att vi skulle hitta massförstörelsevapen – trots att det inte fanns några. Nu, med IS, ser vi att situationen i stället blev sämre på många sätt på grund av det vi gjorde. Som kristen måste jag tro att även terrorister kan förvandlas. Paulus är det bästa exemplet på det. Sedan inser jag att det är relativt lätt för mig att argumentera på detta sätt. Som kristen är jag varken hotad här eller i USA.

Efter att Josh och Elisabeth hade gift sig 2013 bestämde de sig för att flytta till Luleå.

– Elisabeth ville läsa till sjuksköterska och sedan tänkte vi att det var bra om jag lärde känna hennes släkt och även lärde mig prata svenska, förklarar Josh som berättar att beslutet inte var helt lätt för honom.

– Det är en ganska stor uppoffring att lämna sin familj och den kultur man är van vid. Dessutom vill jag och Elisabeth helst inte flyga vilket gör det ännu svårare att hålla kontakten. När vi flyttade till Sverige reste vi med ett lastfartyg över Atlanten, men sedan har vi faktiskt flugit en gång till USA.

När Josh och Elisabeth kom till Luleå engagerade de sig i den lokala EFS-föreningen. Allteftersom delade de sin tankar och erfarenheter med föreningen om kommunitetsliv. Med tiden växte tanken på Sundet som en lämplig plats för ett experiment i kommunitet och de bestämde sig för att skriva ned allt och presentera idén för styrelsen för EFS i Luleå.

Efter ett provår fick de ett tre år långt hyreskontrakt på huset i Sundet. En rad personer har besökt dem, men hittills är det ingen som har valt att gå med i kommuniteten. Däremot bor två asylsökande från Afghanistan i huset där de bland annat deltar i gemenskapsmåltider.

– Det är ganska tungt ibland att bära visionen själv bara vi två, erkänner Josh som också medger att det skulle vara lättare att kanske gå med i en redan existerande gemenskap.

Samtidigt väljer ni att fortsätta, varför?

– Det finns inga andra kommuniteter här i Norrbotten och det är här vi bor. Kommuniteter behövs för att stå emot sekulariseringen, individualiseringen och kapitalismen. Även kyrkan påverkas av den omgivande kulturen. Men på samma sätt som Dietrich Bonhoeffer stod upp mot nazisterna när kyrkan var likgiltig behöver vi till exempel stå upp mot främlingsfientligheten.

– Kyrkan slutar i allt högre grad att ta ställning i saker för att inte trampa folk på tårna.

Efter att ha jobbat i EFS-kyrkan i flera år hade Josh en anställning på ett natthärbärge under våren. Under sommaren är härbärget stängt, men förhoppningen är att han ska kunna återvända i höst.

– Drömmen är att kunna jobba där under vinterhalvåret och ta hand om våra odlingar under sommaren. Vi är inte helt självförsörjande, men ägg och potatis har vi så att vi klarar oss hela året.

Även om det inte kommer att växa upp något senapsträd (eller någon senapsbuske) i Sundet drömmer Josh och Elisabeth om att Guds ord ska få växa i människor som besöker området.

 

Annons
Annons