Vi hör dem predika och tala om tro för att inspirera och vägleda andra. Men hur såg deras egen väg till tro ut? Det har vi frågat några av Sveriges kyrkoledare. I dag träffar vi baptisternas ledare Karin Wiborn. En pastor skiljer sig inte, det visste hon. Men i stället för fördömelse mötte hon människor och en Gud som gav henne livslusten tillbaka.
Observera att den här artikeln är publicerad 2011.
Hon kanske inte längre går ut på balkongen i nya nattlinnet och ropar "Nu blir jag så glad att jag måste tacka Herren vår Gud!", som hon gjorde som fyraåring. Men Karin Wiborn har alltid haft synen att Gud är lika självklar som luften hon andas. Att livet med honom är något som måste firas. Och att en pastor i grunden också är en sorts festfixare.
- Jag skulle viga ett brudpar och det slutade med att jag gjorde i princip allting: grillade kött, smyckade lokalen, stämde gitarren ... Och jag älskade alltsammans.
För sorgen och smärtan behöver aldrig bjudas in, menar Karin, den lurar ändå alltid där någonstans i skuggorna, likblek och stum.
1999 var värst. Först dog hennes älskade pappa Stig Sköld - vars yrkesval hon kopierat. Sedan kraschade hennes äktenskap.
- Samtidigt skulle jag gå in i ett projekt i Svenska Missionskyrkan. Frånskild kvinna med fyra barn och lite liberal - nej, det skulle ju helt enkelt inte funka, tänkte jag. Jag fördömde mig själv och räknade med att andra skulle göra detsamma.
- I stället mötte jag en otrolig tolerans och värme. Där blev Missionskyrkan lite min fosterfamilj, kan man säga.
Måhända avgörande när hon nu går i spetsen för det planerade samgåendet mellan de gamla samfunden? Karin Wiborn har alltid levt med ena benet stadigt förankrat i vardagen och det andra på marsch mot gudsriket.
Sitt eget äktenskap kunde hon inte rädda. Men kanske kan hon para ihop två kyrkor, så att de tillsammans klarar de utmaningar som 2000-talet innebär?
- Risken är väl att jag går i graven som "hon som lade ner Baptistsamfundet". Men jag tror ett samgående är nödvändigt. Däremot saknar jag pappa i det här läget. Jag skulle vilja höra hans åsikt. Tycker han att jag säljer ut baptistsamfundet?
Skulle han tycka det?
- Jag tror inte det. Han var strikt, men också klarsynt. Och jag kände alltid ett starkt stöd, även när vi inte alltid var överens. Jag minns en konferens när jag framförde en åsikt som absolut inte var hans. Hur pappa hänsynsfullt avstod från att gå in i debatten. Det var snyggt gjort av honom, tyckte jag.
Alltid pappas flicka. Men också Guds barn.
Medan lillebror Nils, blivande advokat, smygrökte i skolans cykelställ, var Karin den skötsamma, fromma. Jag vet det bättre än de flesta; vi gick i samma gymnasieklass på Holavedskolan i Tranås.
35 år senare känner jag fortfarande igen den gladlynta, söta flickan med de trygga, isblå ögonen. När andra satt utanför folkparken och drack mellanöl, var hon i full färd med att fixa nyårsrevyer eller scoutläger.
- Någon tonårsrevolt kändes aldrig nödvändig. Min gudstro har alltid varit så självklar. Jag minns hur en flicka i barnkören lutade sig fram till mig och viskade: "Är du frälst". "Ja, lite..." svarade jag. Jag visste inte ens vad det var. Sommaren därpå fixade jag en sorts fejkad frälsningsupplevelse på ett läger, bara för att det skulle vara så. Efteråt har jag förstått att det förstås var helt onödigt.
Kyrkans främsta uppgift är inte att frälsa folk?
- Jo, det är mitt uppdrag som pastor. Men det handlar främst om att befria människor, att hjälpa dem leva som Jesus gjorde. Och vi måste alltid börja med oss själva.
Vad är det bästa med baptismen?
- Spänningen mellan individens ansvar och församlingens gemenskap. Det finns ett stråk av att bemyndiga människan. Du ser det i dopsynen och i viljan att skilja kyrka och stat.
Kan det vara så att andra religioner också är en väg till Gud?
- På en hemsida kallad "klassisk baptism" häcklas jag för att jag en gång tog stormuftin av Syrien i hand. Min tro är en Jesustro, den vill jag vara tydlig med. Men samtidigt har jag en djup respekt för andras tro. "Döm inte" är något som står på många ställen i Bibeln.
- Mina barn fick en muslimsk kompis och när han kom in i vårt hem ökade våra andliga samtal väsentligt. Jag skulle säga att våra nya svenskar har hjälpt oss in i ett större andligt tänkande. Vem hamnar i helvetet?- Jag tror inte på ett evigt straff. När mina barn var små och frågade vad som hände efter döden, svarade jag: "Du kom från Gud och du går till Gud."
Påverkade skilsmässan din gudsbild?
- Ja, 1999 var ett riktigt dåligt år. Jag var jättedeprimerad och kunde grubbla över saker som: "Vem ska jag begravas bredvid, nu när jag är skild?" Men en morgon vaknade jag med en psalm i huvudet: "Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till Gud." Solen sken in i rummet. "Det var som en religiös upplevelse" sa jag efteråt till en vän. "Jamen, det var ju det det var" sa vännen.
Och det var det?
- Ja, jag fick en stark känsla av att vara buren, livslusten kom tillbaka.
Vad är bästa beviset på Guds existens?
- Det är väl just det. Själva livet. Och så kanske man möjligen ska lägga till kärleken.
Vad är livets mening, då?
- Att förvalta det väl. Försöka fatta goda, strategiska beslut. Njuta av möten och ögonblick.
Vilken är din egen främsta synd?
- Att jag inte är tillräckligt rädd om de nära relationerna, tror jag. Jag är till exempel dålig på att komma ihåg födelsedagar. Det är en brist hos mig.
Vad är det största missförståndet när det gäller Gud?
- Att Gud skulle kunna definieras. Jag läser med i trosbekännelsen utan problem, men jag vet samtidigt att Gud aldrig låter sig fångas helt i ord.
Vilken sorts kristendom har du problem med?
- När tron och Bibeln används för att skylla ifrån sig eller gå egna ärenden. Eller där man skapar stötestenar genom att hävda att man absolut måste ta Bibeln bokstavligt. Min tro står inte och faller med om Jesus verkligen gick på vattnet. Det är okej om det bara är en bra berättelse om betydelsen av att våga göra det omöjliga, om att vara fokuserad på ett större uppdrag.
Vad skulle du göra om det var sista dagen i livet?
- På förmiddagen går jag ut och plockar trattkantareller. Sen lagar jag en god svampsoppa, bakar bröd och bjuder in min familj och min mamma. Och någon annan ska ha städat.
Fakta Karin Wiborn
Namn: Karin Helena Wiborn, född Sköld.
Född: 12 december 1960 i Matfors.
Yrke: Missionsföreståndare för Svenska Baptistsamfundet.
Bor: Villa i Sköndal utanför Stockholm.
Familj: Maken Bengt Ekelund, fängelsepräst, barnen Matilda, 25, Markus, 24, Simon, 21, Sofie, 14 och bonusbarnen Kajsa, 21, och Alice 17.
Äter: Allt som är gott.
Dricker: Allt som är gott.
Ser: Inte mycket tv, men går gärna på bio.
Lyssnar: På P1. Och Eva Dahlgren var länge en viktig del av min skivhylla.
Läser: Skönlitteratur mer än fackböcker. Jag kopplar gärna av med en deckare.
Fritid: Scoutledare. Slappa. Plocka svamp.
Okänd talang: Jag är fena på att fixa fester, laga middag och servera hembakt bröd.
Valspråk: Augustinus ord: Älska Gud och gör vad du vill. Jag vet, det kan misstolkas. Men jobbar man på det, vill man också automatiskt göra bra saker.
:quality(70)/cloudfront-eu-central-1.images.arcpublishing.com/mentormedier/JZJOY73UJNEMJN4J37O7C37L5A.jpg)
