Maria fick tillbaka sin hörsel efter att ha fått förbön

Flen. Maria Johansson i Flen fick veta av läkaren att hon skulle bli döv. Men efter en gudstjänst förändrades allt. I dag kan hon höra igen. – Det är helt surrealistiskt, säger hon.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

TV: Maria om gudstjänsten där hon fick tillbaka sin hörsel

Det är lite speciellt att göra en intervju med en person som fram tills för några månader sedan var nästintill döv. Maria Johansson talar lågmält – men det är ingen tvekan om att hon hör allt jag säger. För att förstå hennes berättelse behöver vi backa några år. Till 2012.

Efter att ha haft normal hörsel hela livet började den då 47-åriga sexbarnsmamman att höra allt sämre. Hon beställde tid på vårdcentralen.

– Det visade sig att jag hade en lätt hörselskada på vänster öra och även nedsatt hörsel på högerörat. Vad det berodde på fick jag ingen förklaring till. Efter någon månad hade hörseln blivit ännu sämre och jag gjorde ett nytt test. Då fick jag hörapparat.

Maria ställde in sig på ett liv med hjälpmedel. Med sina nya hörapparater hade hon nu 50 procent av normal hörsel.

Men hörseln skulle försämras ännu mer – och det gick snabbt. Normalt sett görs en hörselkontroll cirka var femte år, så när Maria beställde ytterligare en ny undersökning kort efter den förra blev audionomerna bekymrade.

– Det kändes som om jag hade glasburkar över öronen när jag vaknade, berättar hon.

Maria fick då höra att ett så kallat cochlea-implantat skulle vara det enda alternativet, innan det var för sent.

– När läkaren sa ”innan det var för sent” frågade jag via skrivtolken: vad menar du? ”Ja, innan du tappar all hörsel. Du kommer bli helt döv inom ett par år, svarade läkaren”.

– Då gick det upp för mig vad som höll på att hända. Allt hade gått så fort. Jag minns att jag började gråta när vi kom ut i bilen.

Åren efter var det många i hennes församling, Sion i Flen, som bad för henne. Hon sökte även förbön flera gånger, samtidigt som hon försökte acceptera sin nya tillvaro så gott det gick. Men det var kämpigt. Att behöva fråga flera gånger och sedan låtsas höra kändes pinsamt.

– Man lär sig snabbt att fejka.

De följande åren blev extremt jobbiga socialt. Så fort det var fler än två personer i ett rum var det omöjligt att höra. Att följa med i konversationer. Att lyssna på musik.

– Man blir väldigt utanför och isolerad. Jag minns när min näst yngsta dotter fyllde 24 år. Vi hade bjudit hem alla barnen, och det kändes som en katastrof. Jag såg hur munnarna gick på alla men hörde inte vad någon sa.

För två år sedan gjorde familjen en semesterresa. Maria berättar att hon hade en märklig dröm under tiden.

– Jag brukar inte komma ihåg vad jag drömmer, men den här minns jag. Jag drömde att jag kom till min audionom och de frågade vad jag gjorde där. Då tittade jag i mina händer, och där låg mina hörapparater. Jag sa att jag kommit för att lämna tillbaka dem.

Maria är övertygad om att Gud talade till henne i drömmen. Hon bestämde sig där och då för att avstå operationen med cochlea-implantat.

– Efter det kom jag till en punkt där jag bara inte orkade mer. Jag kunde inte ringa till frissan, jag hörde inte orden i lovsångerna i kyrkan. Saker som betydde mycket togs ifrån mig. Min man brukar alltid säga att han älskar mig innan vi går och lägger oss. Det kunde jag inte heller höra längre.

I journalen från den tiden står: ”Hon är beroende av munavläsning”.

Samtidigt började Maria skriva brev till Gud i en liten bok.

– En kväll skrev jag att han måste hjälpa mig. Jag upplevde att Gud tog emot den bönen på ett speciellt sätt.

Dagen efter, i augusti 2016, var det dags för gudstjänst med ett missionärspar från Etiopien. Trots att Maria vaknade med svår huvudvärk bestämde hon sig för att gå till kyrkan.

– Jag uppfattade enstaka ord. Det verkade vara en vanlig predikan, och människor var glada.

Som ofta i frikyrkliga gudstjänster inbjöds det till förbön efter predikan.

– Jag hörde inte det, men min man puttade på mig, min yngste son också, och visade att jag skulle gå fram.

– Jag fick en tanke som jag riktade till Gud: ”Nu kommer jag till dig”. Jag berättade att jag hade en hörselnedsättning och tog sedan av mig hörapparaterna. De började be.

Bönen var inte märkvärdig. De bad om helande, om att Gud skulle omsluta Maria med sin kärlek.

– Det kändes bra, och jag kände mig glad. Sedan blev jag liggande på golvet en stund. Jag öppnade ögonen. Inget speciellt hände. Då kom de fram igen och bad, och sa att ”vi bryter all fruktan”. Då var det som att en varm filt lades på mig.

Gudstjänsten gick mot sitt slut. Musikerna gjorde sig redo att spela den sista sången.

Då händer det oförklarliga. Maria hör musiken och blir alldeles paff.

Hon hör gudstjänstledaren prata, men har svårt att ta in vad som händer.

– Plötsligt hör jag mig själv säga: ”Jag hör vad han säger! Jag hör vad han säger!”

– Jag vänder mig till min son och säger: ”Jag hör vad du säger! Jag har inte i hörapparaten.”

Det blir en omtumlande stund för hela familjen, och i församlingen, när det går upp för fler vad som hänt.

– Jag minns inte riktigt vad som hände där. Men när jag kom hem var jag tvungen att ringa mina barn, och när jag ringde min äldsta son blev det alldeles tyst i luren när jag sa: ”Hej, Johannes”.

– Du ringer, mamma.

– Ja, jag har fått förbön. Jag hör vad du säger nu.

Några dagar senare tar hon kontakt med hörcentralen.

– Jag funderar på hur jag ska lägga fram det, men jag måste säga som det är. När receptionisten svarade sa jag att jag är kristen, att jag tror på Gud och att jag fått förbön för min hörsel. Och att jag nu hör. ”Jag tyckte det var konstigt att du ringde”, sa hon och blev ganska tyst, berättar Maria.

En ny tid bokas och den här gången tar Maria sin make med sig.

– Det var en annan stämning än det brukar vara. Min audionom berättade att hon hört vad som hade hänt, och att hon ville ta reda på det ordentligt. Det märktes att hon var glad.

En undersökning görs. Audionomen jämför de nya kurvorna med den senaste hörselkontrollen. Det framgår med all önskvärd tydlighet: Hörseln är återställd. Det enda som syns är att förmågan att uppskatta diskantljud är nedsatt, något som enligt audionomen är vanligt för en kvinna i Marias ålder.

Audionomkurvan från maj 2016 visar att hennes lägstanivå att uppfatta ljud var 60 db vid 125 hz, vilket motsvarar normal samtalston. Efter förbönsstunden görs ett nytt hörseltest, vilket visar på att hon nu kan uppfatta ljud på en styrka av 10 db vid 125 hz, vilket motsvarar en svag viskning.

I journalen står efter återbesöket: ”Patienten väldigt nöjd med hörselstatus. Samtalar med mig obehindrat”.

– Audionomen konstaterar att något skett som de inte kan förklara. ”Det måste ha skett ett mirakel”, så sa hon ordagrant. Och så sa hon att hon hoppas att de slipper se mig där något mer, berättar Maria.

Enligt journalen hade hon drabbats av sensorineural hörselnedsättning, att sinnesceller och nervtrådar i innerörat inte fungerar eller saknas, något som leder till att ljuden försvagas eller förvrängs. Orsaken kan vara buller, hjärnskakningar eller skadlig antibiotika. Men ibland finns ingen förklaring, vilket var fallet för Maria.

Dagen kontaktade audionomen på Landstinget i Sörmland som behandlade Maria, som intygar att Maria lämnat tillbaka sina hörapparater och att hon nu hör. Hon vill inte spekulera kring vad som hänt, men säger:

– Hennes vittnesmål är starkt nog.

Fredrik Örnberg, läkare och öronspecialist i Västerås, har också tittat på Marias kurvor och noterar en remarkabel förbättring. Han konstaterar även att hörseln i sig är ett mirakel och även dess förmåga att återhämta sig efter en hörselskada.

– Frågan om ett mirakel har skett är omöjlig att besvara, men tidssambandet med att hon fick förbön för hörseln och att den återvände vid samma ögonblick är mycket intressant, säger han.

Själv är Maria helt övertygad om att det var Gud som grep in och helade henne.

– Om det kan hända mig kan det ju hända för andra också. Jag vet att inte alla blir friska, men jag vill ändå uppmuntra andra att våga ta emot förbön.

– Det var inget speciellt, varken med mig eller med förbönen. Men Gud är god. Det är jag så tacksam för, avslutar hon.

 

Foto: Natanael Johansson
Annons
Hönökonferensen
Annons