Owe Wikström: Jag är helt enkelt en vanlig kristen människa

Ett hjärtstopp på gymmet för fjorton år sedan gav terapeuten, prästen och författaren Owe Wikström en ny tillit till Gud.
Denna djupare förtröstan kan anas bakom de filosofiska resonemangen i nya boken ”Från ett cafébord i Paris”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Owe Wikström anländer till Dagens redaktion iförd sandaler. Han har åkt tåg från Uppsala och sedan gått i rask takt från Centralen till Kungsholmen.

– Jag känner att jag promenerade för snabbt, säger han och torkar sig över pannan.

Han vet av erfarenhet att fysisk överansträngning inte är att leka med. I december 2003 föll han ihop under ett pass på gymmet.

– Jag trillade omkull. De ropade och frågade om det fanns någon läkare. Min fru som är läkare och fanns längre bort i rummet sprang fram och började blåsa utan att få igång hjärtat. Men så ”råkade” det komma förbi en doktor som jobbar på hjärtintensiven på IVA.

Owe Wikström tecknar visuella citattecken i luften kring ordet ”råkade”.

– Jag misstror slumpen, säger han finurligt medan han berättar om läkaren som bara kommit in i rummet för att hämta gympakläder.

101671.jpg– Han sprang fram och gjorde­ hjärtmassage medan min fru blåste. De fick igång hjärtat. Men sedan var jag borta i fyra dygn. Det var som att jag dog.

I sitt arbete har Owe Wikström bland annat forskat om nära-döden-upplevelser. När han själv drabbades rycktes de intellektuella resonemangen brutalt ur den akademiska ramen och blev påtaglig verklighet.

– Som intellektuell är det kul att fundera på Gud ur olika vinklar och jag är van att forska kring nära-döden-upplevelser. Men det här blev ett påtagligt jack i mitt inre liv och upplevelsen har gjort tilliten till den osynliga världens realitet mer påtaglig.

Mitt i gränslandet mellan död och liv hörde forskaren och prästen i sitt inre två grekiska ord. ”Me fobou!” – frukta icke.

– Nu hörde jag Jesus, tänkte jag först. Men det handlade nog om reminiscenser av min egen grekiska läsning. Du ser forskaren är hela tiden inne och stör, säger han skämtsamt och gör en svepande gest med ena handen.

Dagens människa: Lyssna på poddavsnittet med Owe Wikström här!

 

På bordet framför oss ligger Owe Wikströms nya bok ”Från ett cafébord i Paris”. En bok i vilken författaren reser tillbaka till ungdomens Paris för att fundera kring bland annat vänskap.

– Det är ett väldigt tjat i dag om kärleksrelationer, arbetsrelationer alla andra gemenskaper. Men jag som blivit lite äldre och vuxit ifrån yrkesrollen har upptäckt hur viktigt det faktiskt är med vänner.

– Vänskapen kan på ett unikt sätt hoppa över tidsglappen. Man kan träffa en person på centralen, som man hade trevligt med för två år sedan och så tar man direkt upp tråden och känner samma djup och värme. Det finns en slags täthet i kontakten.

Samtidigt är det just vänskaps­relationerna som ofta blir lidande i de stressiga liv vi lever.

– Det känner jag absolut igen. Men jag har lärt mig den viktiga övningen att ibland säga ”Sorry kära hustru jag måste ut och träffa kompisar ikväll”.

Gör din fru samma sak?

– Absolut, hon är tuff vet du. Hon är överläkare. Men jag har märkt att många i hennes bransch varit alltför kopplade till yrket. Man har varit kirurg och stått vid såret, men när man inte längre har yrkesidentiteten så blir man ganska ensam.

Är gudsrelationen en vänskaps­relation?

– Ja, för somliga. För andra är det mer en lydnadsrelation. Men Jesus säger ”Vänner kallar jag er”. Det borde man nästan stryka under i skriften.

Owe Wikström tystnar för en stund och sticker en hand i fickan. Den ikon som alltid brukar ligga där har han glömt i dag.

– Jag gick tyvärr från den i morse, konstaterar han.

Varför är ikonen viktig för dig?

– Det är någonting med blicken. Jag får se in i Kristi ansikte och Kristi ansikte ser på mig. Att se och bli sedd är för mig det centrala i den kristna tron.

– Jag har jobbat i Sankt Petersburg och där gick jag fram till gummorna och frågade varför de står och stirrar på de här Kristusikonerna. De kunde nästan inte svara någonting. Men det som kom fram var blicken. Att de i blicken ser den Kristus som de är sedda av, älskade av och en gång också mottagna av.

I din nya bok talar du förutom om vänskap också om livsleda. Kan tron hjälpa mot leda?

– Absolut, tala med de anonyma alkoholisterna eller tala med de nyomvända pingstvännerna.

Owe berättar att det var just jakten på mening, ungdomens existentiella samtal, bland annat vid caféborden i Paris, som en gång valde vägen åt honom.

– Jag är fortfarande intresserad av själva jakten. Men meningen har jag funnit i Kristus. Det där tycker många är konstigt för jag kan prata som marxist, ateist och agnostiker. Det tillhör mitt yrke att kunna växla mellan positionerna.

– Men jag, Wikström bakom forskarmasken, tror på en extern realitet som dessutom har blivit distinkt genom Kristus. Jag är helt enkelt en vanlig kristen människa.

Läs också Owe Wikströms sista krönika i Dagen: Var är de som säger det opassande utan rädsla för etablissemanget?
 

Är du rädd för döden?

– Ja. Jag känner tydligt att jag förs dit jag inte vill. Kompisarna runt omkring en börjar dö. Vi försöker glömma och täcka över den här rädslan med konst, litteratur och teater.

– Men på andra sidan allt detta står den som säger ”Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig ska leva om han än dör”. De Kristusorden tröstar mig.

– Det händer att jag i rollen som präst kallas upp till en canceravdelning där någon fått ett hemskt besked. Och då måste jag stå på mig. Berätta att min aning om detta annorlunda inte bara är en aning utan att jag också känner mig anad. Ursäkta, nu börjar jag nästan predika.

Trots ”predikandet” är det tydligt att det inte bara en inomkyrklig läsekrets som uppskattar Wikströms böcker. ”Långsamhetens lov” från 2009 är den bok som nått allra bredast.

– Ja, då behövde jag knappt jobba under några år. Jag gillar att ge språk åt de ambivalenta, men också faktiskt lotsa de ambivalenta till någon sorts tro. Jag tror att människans existentiella längtan är en reaktion på det efterlängtades realitet. Vår andliga längtan kan alltså aldrig snackas bort. Den har ett ursprung.

Hur har du det med Gud i dag?

– Bra, utbrister Owe Wikström medan han putsar av glasögonen.

– Jag är inte särskilt rädd för vår Herre. Det finns ett hem, en gudomlig realitet. En förvissning i mitt inre som inte försvinner om jag slutar lyssna på jazz eller något sådant. Den består.

Dagens människa: Lyssna på poddavsnittet med Owe Wikström här.

Fakta:

Owe Wikström

Ålder: 72 år.

Bor: Uppsala.

Familj: Hustrun Agneta och fem vuxna barn.

Aktuell: Med boken ”Från ett cafébord i Paris”.

Mer i podden – hör Owe Wikström om:­

Bibelläsningens betydelse.

Hans pretentiösa ungdomsår.

Vad frånvarande närvaro egentigen innebär.

Annons
Annons
Annons
Annons