Rolf och Salli Björnfot har kartonger­ fulla­ med kärleksbrev­

Mellan Rolf och Salli löpte en älv och en landsgräns. Men när de två fick syn på varandra vid en landsväg i finska Lappland sa det klick.
49 år senare är de fortfarande ett par. Kanske är hemligheten att de aldrig somnar utan att säga ”jag älskar dig” och tacka Gud och varandra för dagen som gått.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Jag träffar Salli och Rolf Björnfot i Luleå bara en kort stund. Fram växer en häpnadsväckande kärlekshistoria som sträcker sig över tre länder och närmare fem decennier. Jag känner att de måste få berätta mer och en kort tid senare tar vi kontakt igen.

Rolf som är från Tornedalen uttrycker sig med korta precisa meningar medan Salli lägger ut texten utförligt. Hon har varit lärare och är aktiv i församlingens diakoniarbete och van att kommunicera muntligt. Rolf är elingengören som efter pensioneringen började snickra. Under vår telefonintervju berättar paret att de varit gifta i 46 år.

Rolf berättar om deras första kontakt i Karesuando på den finska sidan. Han hade ett vikariat som lärare och hade på en håltimme åkt över älven för att handla i Finland. Det var januari och kallt. Där på landsvägen lade han märke till en kvinna som var ganska lång och som hade barn omkring sig. Hon måste vara lärare, tänkte han.

– Jag ville veta vem hon var. Jag gick till tullaren på finska sidan och frågade om de visste något. Där fick jag veta att hon faktiskt var lärare och ogift, berättar Rolf.

Tidigare i en dröm hade han sett en mörkhårig lärare som han ville gifta sig med.

Han ordnade så att de sågs redan nästa helg i Kautokeino på norska sidan. Där träffades de för första gången och de blev "du" med varandra. De började träffas och i augusti 1969 var de förlovade.

Men han flyttade till Stockholm för att jobba och plötsligt var det 150 mil mellan dem.

Hon hade sitt jobb i Karesuando och de skrev brev för att hålla kontakten.

– Vi skrev många brev. När jag ville höra hans röst promenerade jag till svenska sidan för att ringa, berättar Salli.

– Dels var det billigare och jag ville ju inte att grannen skulle höra mig prata med min älskade.

Salli och Rolf har kvar två kartonger fulla med kärleksbrev från den tiden. En period skrev de brev varje dag.

– Det känns härligt att läsa kärleksbreven efteråt. Det brukar vi göra ibland, säger Salli.

– Ibland undrar jag om det var jag som skrev, skämtar Rolf.

– Jo, visst är det roligt. Det är ju ett kvitto på vår kärlek.

Ett år senare flyttade Salli söderut och plötsligt kunde de träffas varje helg. Nu var det bara 15 mil mellan dem. År 1971 blev det bröllop och de flyttade ihop i en lägenhet i Haninge.

Salli säger att det var viktigt att lära känna varandra genom att skriva brev. Speciellt var det Salli som fick lära känna Rolf på ett nytt sätt, eftersom han inte är den som pratar så mycket. Salli hade svårt i början att skriva på svenska. Men Rolf som är uppvuxen i Tornedalen där båda språken används förstod finska och Salli gick över till att skriva på sitt modersmål.

– Det är ju synd att ungdomar idag inte skriver brev och lär känna varandra innan de flyttar ihop, säger Salli.

När det gäller tron på Gud är det Salli som lägger ut texten. Hon medverkar i gudstjänster och har varit med i kyrkorådet och även jobbat två och ett halvt år i ett diakoniprojekt i Luleå på 1990-talet. Då hade hon tjänstledigt från sitt lärarjobb­.

– Jag ser Guds ledning i våra liv. Det är barnatron som har burit genom åren. Dock minns jag ett speciellt tillfälle när jag var 15-16 år och jag fick en välsignelse av två gamla tanter. De bad välsignelse över mitt liv. Det har jag haft med mig, berättar hon.

– Det finns flera tillfällen i mitt liv som jag sett Guds hand. Jag skriver dagbok och antecknar även mina böner. Efteråt har det varit spännande att se hur det har gått. Jag får vara glad att Gud inte svarade på mina böner på det sättet som jag önskade. Det har blivit så mycket bättre i många avseenden, säger Salli.

– I våra böner glömmer vi ofta att säga till Gud: ske din vilja.

Rolf är inte uppvuxen i ett kristet hem. För honom har tron sakta vuxit fram.

– Tron har blivit allt viktigare med åren. Det måste mogna fram och det tar olika tid hos olika människor. Jag blir mer och mer övertygad, säger Rolf.

Tron på Gud går som en röd tråd genom deras liv. De går tillsammans till gudstjänster och deltar som volontärer i olika aktiviteter. Gemenskapen i församlingen betyder mycket och kyrkokören har varit en viktig del under många år.

Något hemligt recept till hur de hållit kärleken levande har de inte. Men viktiga nycklar till den goda relationen anas ändå i samtalet.

– Rolf är väldigt bra på att säga att han älskar mig. Ofta uppmuntrar han mig också när jag till exempel talat i kyrkan. När vi åker hem, säger han att det där gjorde du bra. Det känns gott, säger Salli.

– Numera förstår vi varandra efter halva ordet. Vi har ju snart känt varandra i 50 år, säger Rolf.

Förutom kärleksförklaringarna brukar de alltid vinka i fönstret åt varandra när de skiljs. Man vet ju aldrig när det är sista gången.

Som alla relationer har Rolf och Sallis förhållande också innehållit svårigheter. Efter tre missfall och sjukhusvistelser, fick de besked att de inte kunde få barn tillsammans.

– Det var en stor sorg. Det var en tuff period. Men det byggde också upp ännu starkare band mellan oss. Det var ett gemensamt problem, som vi skulle gå genom tillsammans, säger Rolf.

När de sedan 1977 kunde adoptera en pojke på två år, kändes det rätt.

– Äntligen ett barn, tänkte jag. Vi kan göra saker tillsammans. Jag var pappaledig hela hösten, berättar Rolf.

– Det var verkligen Guds ledning att vi fick Petri. Nu kan vi glädjas åt barnbarnen. Under två års tid i början på 1980-talet gav vi också hem åt en flicka. Det tragiska var att hon dog i en trafikolycka. Ett fyllo körde på henne när hon var bara 18 år.

En sak som skapade svårigheter i familjen var förhållandet mellan­ Salli och hennes svärmor. Rolf var det enda barnet och hans pappa dog ung. Hans mamma­ blev änka vid 53 års ålder­. Hon var väldigt fäst vid sin son.

– Det blir ju inte alltid så bra när två kvinnor älskar innerligt samma man, även om det är mamman och hustrun, säger Salli.

När Salli var mycket engagerad i kyrkan och hade uppdrag även nationellt, fick Rolfs mamma egen tid med sin son och barnbarnet. Hon fick äga sin son en tid, som Salli uttrycker det.

– Det blev dock bra mellan oss innan hon gick bort 2005 och vi hittade varandra. Det känns väldigt bra så här efteråt.

Så här på sommaren åker de ut till stugan i Tornedalen. Där har de tid att prata. Det finns nämligen varken elektricitet, tv eller internet.

– Media stjäl numera mycket tid från familjer. Det är lätt att tappa bort varandra i bruset. Man behöver vårda kärlekslivet och ge varandra tid.

Hur vårdar ni kärleken?

– Vi visar kärlek till varandra, pussas och kramas. Vi är ju 74 och 72 år, så vi är sammansvetsade. Det ger harmoni i tillvaron.

Attacken mot synagogan
Annons
Annons
Annons
Annons