“Jag blev otroligt ledsen och tog för givet att det var en gemensam sorg som vi skulle bearbeta tillsammans. Så blev det inte.”
Hej Christina! Jag och min flickvän hade varit tillsammans i knappt två år när vi började prata om att vi ville bli föräldrar. Efter ett par försök lyckades det och vi kände båda stor förväntan den dagen vi insåg att hon var gravid. Tyvärr gick det bara sju veckor så fick hon missfall. Jag blev otroligt ledsen och tog för givet att det var en gemensam sorg som vi skulle bearbeta tillsammans. Så blev det inte. Hon slöt sig och ville inte alls prata om det som hänt. Hon började i stället resa hem till sina föräldrar och efter en kort tid sa hon upp relationen mellan oss. Jag vet inte om det var chocken över det inträffade som ledde till uppbrottet eller om hon kände ett behov av att sörja på sitt sätt. Men nu står jag här med två stora förluster på kort tid. Känner mig tom och villrådig. Hur ska jag gå vidare?
Terapeut Christina Halldorf svarar: Det är stora förluster du gjort. Hela bilden av din framtid, den som så nyss såg så varm, ljus och lycklig ut, är borta. Nu är det svårt för dig att se någonting längre. Tomhet och villrådighet är helt rimliga känslor efter det du varit med om. Vad gör man när vägen framför en försvinner, när den första chocken lagt sig? Man blir förstås tvungen att stanna upp, att omorientera sig och försöka se vad det finns för andra vägar. Det kan låta enkelt, men är ofta en ganska lång process. För det är inte bara att framtiden dolts i dimma, ofta har också bilden av själva livet rubbats. Bilden av och tilliten till andra, till tillvaron och kanske till Gud har fått en rejäl törn och kan behöva återuppbyggas.
Det är bra att under en sådan omprövningens tid få hjälp av någon som gått före. En närstående, en själavårdare eller terapeut, någon som förstår och kan vara med när du går vidare genom och ur livskrisen.
Du beskriver hur olika ni reagerade på missfallet. Du ville bearbeta sorgen med din flickvän, medan hon i stället valde att vända sig bort från dig. Någonting hände uppenbarligen inom och mellan er där, som fortfarande tycks vara outtalat och oklart. Som du säkert vet i dag är missfall, särskilt tidiga sådana, vanliga. Kan det vara så att din stora besvikelse och sorg skrämde henne? Kan hon ha känt att det nästan blev hennes fel att graviditeten inte avlöpte "som den skulle"? Eller blev det av andra skäl ändå tryggare att söka sig hem till föräldrarna när marken gungade under era fötter?
Självklart skulle det vara bra för dig att få höra vad som hände inom henne, för att lite bättre kunna förstå både din roll i det hela och vad som låg utanför din möjlighet att påverka. Eller har ni kanske redan försökt prata utan att riktigt kunna nå och förstå varandra? Är det möjligt att göra ett nytt försök och be någon mer vara med och hjälpa er med samtalet?
Du undrar hur du ska gå vidare. Jag tänker att du redan är i färd med det. Din fråga visar att du arbetar med att försöka förstå vad som hände och hantera alla olika känslor och tankar. När man blir lämnad av den man älskar ställs man i en situation som någon annan valt åt en. Det är inte du som valt att vara ensam, utan det är en följd av hennes val. Huvudorsaken till att det blir så svårt att ta nästa steg är att man inte själv fick välja att ta det första.
Om du vet att det inte längre finns några förhoppningar om att kunna reparera relationen, så blir ditt arbete att sakta men säkert börja vända blad. Släppa taget om henne och drömmen om ett gemensamt liv. Det är själva nyckeln för att komma vidare. Det betyder inte att det inte får finnas en gnutta hopp i dig om att kanske ändå, någon gång i framtiden, en återförening kan ske. Det hoppet brukar vara svårt att helt utradera, i alla fall i ett tidigt skede. Skillnaden handlar om att inte längre låta det hoppet bromsa livet och ställa dig i ett orörligt vänteläge, men i stället tillåta dig att öppna dig för livet igen. Och så småningom våga bejaka din längtan efter att få vara med om att skapa en familj igen.
Att våga tillit igen, när vi blivit övergivna eller kanske känner att vi har misslyckats, är den enda vägen framåt. Det finns inga garantier för att allt ska gå bra, ändå behöver vi övervinna rädslan och ge oss ut i livet igen.
