Förr brukade man säga om vissa flitiga insändarskribenter att de inte hade några opublicerade åsikter om någonting. Nu gäller detta omdöme alla, genom den sociala uppfinning som heter twitter. Om man håller sig under 140 tecken kan man yttra sin mening om vad som helst när som helst och bli läst över hela världen dygnet runt. Vilka effekter detta har i längden återstår att se. Kanske får det en hälsosam verkan på psyket, som psykologisk säkerhetsventil.
I Sydsvenskan utlyste man nyligen en pristävling i konsten att sammanfatta en roman med max 140 tecken. Man kallar det twitteratur.
Till romanerna räknas uppenbart också Bibeln. En deltagare sammanfattar den så här:
Del I: GUD uppenbarar sig, säger att: Skärpning, annars går det åt helvete!
Del II: GUDs Son uppenbarar sig, säger: Nåja, är ni bara snälla, så fixar det sig nog ändå.
Detta är en rätt bra sammanfattning, inte av Bibeln, men av hur en nutida svensk uppfattar dess innehåll.
Den här tävlingen är ingenting nytt. På 1100-talet vann poeten Hugo av Orleans första pris med 71 bokstäver i två rader på hexameter, där alla stavelserna rimmar med varandra:
Quos anguis tristi virus mulcedine pavit
hos sanguis Christi mirus dulcedine lavit.
På svenska: De som så tragiskt förleddes att smaka ormens gift blev ljuvligen rentvagna i Kristi underbara blod.
Det råder ingen tvekan om vem som bäst har förstått innehållet av dessa två försök till sammanfattning av världens mest verkningsfulla textsamling, Gamla och Nya testamentet. Twitterversionen reducerar Bibeln till ytlig moral. Gamle Hugo hade förstått att budskapet är något annat: räddning från ondskans och dödens makt.
Det är förstås orättvist att jämföra dessa två försök. Ändå är den svenska twittervarianten, tror jag, tidstypisk. Man närmar sig religionen som katten den heta gröten. Men man vågar inte komma för nära. Ämnet är för berörande.
Aldrig någonsin har det diskuterats religion så intensivt som nu i medierna, och aldrig någonsin har medierna varnat så inträngande för trons faror. Varför talar man ständigt om farorna, om man inte känner att man själv är i riskzonen att dras med (eller ned!) i något som utövar en lockelse? Guds attraktivitet?
Det är mitt intryck att många människor inget hellre skulle önska än att bli troende. De är avundsjuka och kräver av trons utövare matematiska bevis för trons hållbarhet. När kravet inte uppfylls blir de besvikna och frustrerade och öser sin olust över religionen, ett fenomen som uppenbarligen vägrar att försvinna. Man konstruerar en motsättning mellan religion och vetenskap och sätter sin tro och sitt hopp till den senare.
Det är häpnadsväckande hur många insändarförfattare under senare år som väntar frälsning från vetenskapen, och som helst skulle vilja förbjuda religion i alla former, i varje fall om den tar sig offentliga uttryck. Det finns något som lockar och drar. Det uppfattas som riskabelt.
Som Jesus sade: När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.