Dopet är ingen småsak för kyrkan

Kyrkor borde helt avhålla sig från att döpa asylsökande hävdar riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) i en debattartikel, något som Dagen har rapporterat om och också starkt kritiserat både på ledarplats och i Sveriges radio. Orsaken skulle enligt Malm vara att undvika att dopet ska kunna utnyttjas som asylskäl.

Utan att stärka sina påståenden påstår han att ”den stora majoriteten” av konversioner sker i sammanhang där det ”i stort sett inte krävs några förkunskaper om kristen tro för att bli ansluten”.

Det är en beskrivning som vi inte alls delar och som vi undrar var Malm fått ifrån. Malm nämner specifikt att Svenska kyrkans föreskrivna hållning är att iaktta varsamhet med dop av personer i asylprocess, av respekt för de följder ett byte av tro kan få för individen, men tycks se denna inställning som ett undantag.

Redan i den tidiga kyrkan fanns en strukturerad undervisningsform – katekumenat – som föregick dop och upptagande i kyrkan.

—  Sofia Camnerin och Jan Eckerdal, SKR

Respekt och varsamhet är dock självklara värden i de allra flesta konversionsprocesser i Sveriges kyrkor. Svenska pastorer och präster har stor kunskap och förståelse för komplexiteten i att döpa en person som finns i en asylprocess. Däremot väcker Malms svepande anklagelser om att kyrkorna döper lättvindigt frågor om hans egna kunskaper på området.

För dopet är kort sagt ingen småsak för den kristna kyrkan. Och därför behandlar vi generellt konversioner och dop med stor seriositet. När vi gör det faller vi tillbaka på en flertusenårig kyrklig tradition av dopförberedelse, där det redan i den tidiga kyrkan fanns en strukturerad undervisningsform – katekumenat – som föregick dop och upptagande i kyrkan.

Olika kyrkotraditioner har utvecklat olika former för gedigen introduktion och reflektion före dop: kristendomsskolor, katekumenat, Alphakurser, vuxenkonfirmationsgrupper, enskilda samtal och så vidare – allt för att ge seriös inramning till den enskilda människans väg till dop.

I den svenskkyrkliga vägledning som Malm hänvisar till finns också mer konkreta anvisningar: Den som ska döpas bör finnas med i församlingens gudstjänstliv i minst sex månader innan dop. De ansvariga måste försäkra sig om att den som vill döpas har förstått att man inte kan räkna med att en konversion underlättar rätten till asyl och därtill att personen är medveten om de risker dopet kan medföra i det fall hon eller han blir utvisad.

Till kyrkornas seriösa hållning i frågan hör också en medvetenhet om att det finns undantag, tillfällen då dop inte skett på ett värdigt sätt, eller föregåtts av lämplig förberedelse, och som därför också kan utnyttjas i felaktiga syften.

[ Felicia Ferreira till Fredrik Malm (L): ”Det är bedrövligt” ]

I kyrkornas kontinuerliga interna tillsynsarbete sker ett arbete för att stävja sådana bruk. Men vi vill betona att det inte finns några sakliga skäl att hävda att detta är tillnärmelsevis så vanligt förekommande som Malm låter påskina, vilket också Frida Park, opinionsredaktör Dagen, skriver. Tvärtom tyder en uppföljning som gjorts på att cirka 90 procent av konvertiterna alltjämt är kyrkligt aktiva fyra år efter det att man fått uppehållstillstånd, en siffra som signalerar att det finns en grundad övertygelse hos de allra flesta.

Malms formulering att ”många” kan använda dopet för att vända ett utvisningsbeslut underblåser en stereotyp bild av den asylsökande konvertiten som en person som utnyttjar situationen.

Att från politiskt håll vilja föreskriva för kyrkorna hur de bör hantera något så centralt i kyrkans liv som dopet är överraskande och oroande. I många kyrkliga traditioner skulle det innebära att man därmed hindrar troende från att delta i nattvarden med sina kristna syskon. I praktiken skulle det betyda att man tar ifrån en människa den grundläggande fri- och rättigheten att ”ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”.

Ur Sveriges kristna råds perspektiv är det inte acceptabelt att sätta religionsfriheten på paus under en process som i vissa fall kan pågå flera år. Insatserna måste i stället fokuseras på att med gemensamma krafter förbättra bedömningarna i asylprocesserna.

Vi har stor förståelse för att en ordnad migrationspolitik måste ha möjlighet att pröva behovet av skydd på grund av konversion, precis som man prövar andra bedömningsgrunder. Men det måste ske rättssäkert och utifrån en välgrundad helhetsbedömning.

[ Advokat: ”Dopstopp” för asylsökande skulle hota religionsfriheten ]

Från kyrkornas håll bidrar vi gärna till detta, och är angelägna om att fortsätta den dialog som vi sedan länge har med Migrationsverket. Representanter för våra medlemskyrkor medverkar kontinuerligt i utbildningar för Migrationsverkets personal.

Vi har märkt av en viss förbättring i intervjuförfarandet även om mycket återstår. Vi medverkar också återkommande vid Domstolsakademins fortbildningar om konversioner i asylärenden. Där möter vi kompetenta jurister och domare som vill göra rättvisa bedömningar, men som själva påpekar att deras egna prejudikat är problematiska och inte ändamålsenliga. Här behövs en förändring.

Med sitt inlägg aktualiserar Malm en diskussion om hur situationen kan förbättras för de konvertiter som med dagens förfarande riskerar att råka illa ut. Det välkomnar vi. Hans eget lösningsförslag avvisar vi dock. Konsekvensen skulle snarast förstärka utsattheten hos de personer det handlar om.

[ Frida Park: Behövs inget dop för att islamister ska börja ropa hängning ]