Frågan om krig och fred berör oss alla. Med stort intresse läste jag Siwert Öholms debattartikel. Jag förstod att den inte skulle få stå oemotsagd. När nu Trots Allts chefredaktör Magnus Sundell (27/2) tog till storsläggan rann tankarna till. Säkert hade Öholm kunnat plocka fler poäng om han gått med i den allmänna hatkören mot Blair och Bush. Men när sakargumenten tryter brukar tonläget skruvas upp och Sundell skruvar upp volymknappen så att det skär i öronen.Vi bör alla be om fred. Men nog är det viktigt att man inte hamnar i vilket sammanhang som helst. Nog måste det vara svårt att gå med i en demonstration där hatorden haglar över dem som faktiskt försöker göra något för att avväpna den kanske värste tyrannen sedan Hitlers dagar. Bättre vore att följa det världsvida upprop som nu går ut bland annat via Internet för att mobilisera i bön för att Saddam Hussein frivilligt lämnar landet. Gud hjälpe att vi slipper ett krig. Nog måste väl även Sundell inse att utan pressen från USA och England så skulle nog Saddam Hussein känt sig ganska säker. I stället för slagord borde det väl vara en viss tacksamhet att demokratiska stater satsar miljarder för att försöka undanröja ett världshot.Blair vill inte bli en ny Chamberlain. Chamberlains överenskommelse gav Hitler legitimitet och medverkade till att Hitler kunde göra Europa till ett jättekrematorium. Blairs kristna övertygelse tycks vara stark och förtjänar respekt. Ingen av oss har facit i hand. Eftervärldens dom kan bli hård över dem som aningslöst, medvetet eller omedvetet, spelar med i Saddams Husseins falskspel. Sanningen ska segra och det är min förhoppning att Saddam Hussein hamnar i en internationell krigsförbrytartribunal.