28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Utred om Arafat stoppade biståndsmedel i egen ficka

I början av 1990- talet besökte Israels dåvarande utrikesminister, Simon Peres Sverige. Han vädjade om stöd till palestinierna, om resurser för att bygga upp i synnerhet Gaza.Sverige ställde upp. Förhandlingarna med den palestinska ledningen, då stationär i Tunis, var allt annat än enkla. Och vad var att vänta?I diktaturer eller halvdana demokratier är korruption invävd i systemet, i styrelseskicket. Där öppenhet och transparens inte existerar råder maktens arrogans och förakt för mänskliga fri- och rättigheter i större eller mindre omfattning.Yassir Arafat sökte inte demokratins väg. Något slags ömkandets politik, över palestiniernas miserabla situation, verkar ha lett till att detta faktum undanskymts och skylts över. Han ville förankra beslut efter eget skön, inte utifrån uppbyggda demokratiska institutioner.Att centralisera makt, vare sig det sker till höger eller vänster, och förvägra medborgare att påverka och ha inflytande är självfallet mer än otillständigt. Att stoppa pengar i egna fickor, vare sig det är biståndsmedel eller andra resurser som tillhör ”staten” eller medborgarkollektivet är odiskutabelt vida mer än klandervärt. Det är stöld och korruption. Och sådant beteende, brukar man vara överens om, ska åtgärdas och åtalas.Att Yassir Arafat skulle ha stoppat biståndsmedel i egen ficka – satt dem på egna bankkonton – är självfallet uppgifter eller påståenden som måste redas ut och offentligt klarläggas. Och det måtte gälla vare sig det är bistånd från Sverige, EU eller annat håll.Det finns verkligen all anledning att beklaga och skarpt kritisera den socialdemokratiska regeringen för att den vid sitt makttillträde 1994 satte stopp för och avskedade den fristående expertgrupp på utrikesförvaltningen, under ledning av Ingmar Mundebo, som hade till uppgift att genomlysa och utröna hur det svenska biståndet hanterades av mottagarländer och vilken roll det spelade.Sida, regering, riksdag och förstås svenska skattebetalare hade haft stor nytta av och kunnat känna ett rejält mått av trygghet, om expertgruppen funnits i verksamhet inte minst nu när biståndet till palestinierna är på tapeten.Nyligen hölls en tv-gala för Världens barn. Det är en imponerande mängd miljoner som då rings in, och det är ytterligt tilltalande att få uppleva givmildheten från grupper och enskilda.I samband med insamlingen visades hjärtskärande tv-bilder från miljöer där barn saknar det mest elementära, lider av svält, törst och förfärande fattigdom. Någon bild visades från slummiljöer i Gaza.Det säger sig självt, att många tittare som såg de bilderna funderade över om inte någon av de miljarder som nu tillskrivs Yassir Arafat borde satsats på dessa palestinska barn. I vissa tidningar har det hävdats att han lämnat tre miljarder dollar efter sig. I andra har siffran nio miljarder dollar förekommit. Vare sig den ena eller andra siffran är korrekt är det ofattbara belopp.Tre miljarder dollar är liktydigt med 3 000 miljoner dollar. Ställer man det vid sidan om imponerande insamlingsresultat i kronor, så kan man inte annat än kippa efter andan.Nog måste världssamfundet och alla de dignitärer som samlades för avsked och farväl i Kairo kunna tillse att sanningen presenteras. Annars är ju korruptionen och skammen auktoriserad. För det är väl inte skillnad på korruption och korruption?– Jag känner vemod, en stor politisk ledare har lämnat oss, uttalar Sveriges statsminister.Självfallet äger Göran Persson all rätt att betygsätta ledare i sin omgivning. Men nog fordrar ledarskapet också ett mått av transparens. Om det ska kallas stort.

Fler artiklar från Debatt