12 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Ledarnas brist på öppenhet bakom Karismas konkurs

Stockholm Karisma Center (SKC) var en församling som betydde mycket för många, inte minst för oss som var medlemmar. I det offentliga rummet finns dock få redogörelser om medlemmars erfarenheter av SKC. Mot bakgrund av dels detta, dels uppgifter om nya församlingsbildningar med före detta ledande SKC-pastorer, dels att historien alltid riskerar att upprepas, vill vi ge vår version.Vi menar att den ekonomiska situationen som ledde till vårens konkurs var ett symtom på ett flertal allvarligare – och med tiden allt mer framträdande – missförhållanden. Många personer har mått dåligt.  En del som ett direkt resultat av hur de blivit behandlade av vissa av de ledande pastorerna.De ledande pastorerna har alla, åtminstone som grupp, ansvar för vad som skedde i församlingen, även om den direkta delaktigheten varierar. Det finns förlåtelse för allt, men det tar tid att bygga upp förtroendet igen.I SKC var vision ett centralt begrepp. Det talades exempelvis mycket om att man ska vara överlåten visionen, visionsbärare, och att församlingen skulle byggas utifrån visionen. Den tydliga Jesusfokuseringen saknades. Känslan var ibland att verksamheterna på ett osunt sätt gick före individen – medlemmar sågs som brickor med vars hjälp visionen skulle uppnås.Detta gjorde i sin tur att det blev ett stort fokus på ett visst ideal. Trots försäkringar om Guds ovillkorliga kärlek upplevde flera av oss att det blev allt mer så att identiteten satt i prestationen.  Man upplevde sig otillräcklig och inte bra nog eftersom man inte orkade göra allt som förväntades.Det var obekvämt för många av oss att kritisera eller ifrågasätta ledarna. Ofta vågade man inte ens ventilera kritiska församlingsfrågor med vänner, bland annat på grund av ständig undervisning där kritik kopplades samman med förtal och skvaller.Följande stod i ett dokument som själavårdare skulle skriva under hösten 2004: ”Om en medlem gjort fel genom förtal och ryktesspridning om annan medlem eller ledare så skall detta rapporteras till närmaste chef i själavården.” (Högste chef i själavården var en av pastorerna.)Upprepade gånger slutade framstående ledare utan att övriga församlingsmedlemmar informerades. Detta gav upphov till rykten och misstänksamhet speciellt med tanke på att åtskilliga av dessa även lämnade församlingen – de bara försvann. De kritiska ledarna blev allt färre och det skapades en allt mer likriktad kultur där lojaliteten mot visionen och personer blev allt mer överskuggande.I SKC saknades sunda ansvarsförhållanden vilket ledde till att korrigering uteblev. Äldstekåren informerades bara om beslut som styrelsen, beståendes av tre pastorer, hade fattat. Frånsett de sista månaderna träffades äldstekåren bara sporadiskt som grupp. I realiteten var inte styrelsen ansvarig inför församlingen, exempelvis hölls årsmötena för räkenskapsåren 2001 – 2003 först hösten 2004. Medlemmar nekades ta hem kopia av stadgarna. Det var starkt begränsade möjligheter för övriga frågor under medlems- och årsmöten. På sin höjd var det tillåtet med skriftliga frågor som i förväg skulle lämnas till pastorerna utan möjlighet till följdfråga (frånsett de sista tre månaderna då frågor fick ställas fritt).Siffror angående antal frälsta, pengar och antal deltagande, överdrevs ofta. Siffrorna kunde dubbleras eller mer. Trots flera påpekanden från medlemmar fortsatte överdrifterna. Om man tar lätt på siffror och sanningen bakom dem, är det lätt att misstänka att även andra sanningar togs lätt på.Detta är hur vi själva har upplevt situationen – vi gör oss inte till tolk för hela församlingen.Personer har reagerat under årens lopp, men tyvärr uteblev ofta efterfrågad korrigering eller så bemöttes det med nonchalans. Andra av oss har frågat oss varför vi inte reagerade tidigare/starkare. Möjliga förklaringar är att man inte vågade prata med andra medlemmar om ens misstankar vilket ledde till att man trodde sig vara ensam. Flera av oss såg tendenser tidigt men vi var naiva och ville inte tro att det var så här illa. Känslorna kring församlingen var även blandade eftersom det fanns flera bitar som var positiva som gemenskapen, cellgrupperna och sociala arbetet.Vilka lärdomar kan vi dra av vår tid i SKC?

  • Gud måste vara i centrum.
  • Våga lyssna till ditt hjärta. Om du känner obehag kring smått eller stort, ta det på fullaste allvar. Det är bra, men inte nödvändigt, att vara flera personer eller att ha konkreta exempel. Obehagskänslorna är skäl nog att kontakta församlingsledningen. Om obehaget finns kvar trots lugnande besked, fortsätt ställ fler frågor. På samma sätt som att din församlingssituation kan vara bättre, kan den också – som i SKC:s fall – vara värre än du först trodde. Försvinner obehagskänslorna har du tack vare frågorna uppnått något positivt.
  • För att avgöra om en församling är sund räcker inte enstaka gudstjänstbesök; det krävs omfattande och kritisk genomlysning av ledarskap, teologi och det dagliga församlingslivet. Inget annat än positiva bilder tillåts i en osund församling.
  • En församling måste karaktäriseras av öppenhet. Ledningen behöver en bredd där både visionärer, administratörer, ifrågasättare, teologer och herdar finns med. En församlingsmedlem har rätt att känna trygghet med ledarskapet.

Vid en framtida liknande situation hoppas vi att vi, och andra med oss, kommer att agera tidigare.  Före detta medlemmari Stockholm Karisma CenterJeanette Berggren,Ami och Fredrik Bergqvist,Rickard Bransell,Janne Fagerström,Josef Forsling,Benny Frank,Marcus Gidlund,Åsa Gustafsson,Pernilla Johansson,Rikard Johansson,Julia och David Kronlid,Eva Lindberg,Johannes Luiga,Emma Michaelsson,Marianne och Göte Nilsson,Henrik Olsson,Tomas och Elisabeth Olsson,Maria Persson,Sylvia och David Rydén,Karolina Säll,Kirsi Tiitinen

Fler artiklar från Debatt