12 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Illa när snålheten får bedra visheten i vård och omsorg


Det finns ett gammalt fint ordspråk som säger att man inte ska låta snålheten bedra visheten. Det är av den kategorin att alla kan nicka instämmande. Självklart ska man inte vara så ekonomisk, så gnidig att de beslut man fattar går emot sunt förnuft.

Men att ta det till sig är betydligt svårare. Det gäller generellt. Men det tycks vara särskilt svårt i den offentliga sektorn. Den i och för sig berömvärda omsorgen om skattebetalarnas pengar leder alldeles för ofta till snurriga beslut som inte bara förorsakar medborgarna stora problem utan också ökar slutnotan.

Ett sådant färskt exempel handlar om städningen på sjukhus. Tidigare sköttes den normalt av sjukvårdens egen personal som hade förståelse för hur viktigt det är att det är rent och snyggt där sjuka människor vårdas. Nu har den på många håll lagts ut på entreprenad till privata städföretag, vars anställda saknar nödvändig utbildning men är väl medvetna om vikten av att hinna med betinget på kortast möjliga tid. Kortsiktigt blir det billigare men på längre sikt mycket dyrare när infektioner sprids och vårdtider förlängs. För att inte tala om kostnaden för det mänskliga lidandet, på vilket ingen prislapp kan sättas.

Ännu ett exempel handlar om färdtjänsten i Stockholms län, en i princip förträfflig inrättning som syftar till att människor med funktionshinder ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Vissa behöver färdtjänst för att kunna ta sig till sin arbetsplats. För andra handlar det om att kunna hälsa på vänner, delta i föreningsliv eller komma till kyrkan.


Självklart ska färdtjänsten drivas så effektivt som möjligt. Det är en stor kostnadspost för landstinget och ingen vill betala mer skatt än nödvändigt. Så när möjligheten öppnades att sparka telefonisterna som tar upp beställningarna från kunderna för 18 000 kronor i månaden och ersätta dem med personal i Baltikum eller Moldavien som tjänar kanske en fjärdedel verkade det som en lysande idé.

Moldavien? Jag är inte riktigt säker på var på kartan det ligger. Ungefär lika osäker som en telefonist i Moldavien är om var Stadshuset eller Globen eller Karolinska sjukhuset är belägna. Varje person som kommit i kontakt med färdtjänsten kan berätta skräckhistorier om hur taxin aldrig kom därför att den körde till rätt adress men i fel kommun eller hur det tog tio minuter att få telefonisten att förstå hur svåra ord som "Österåker" eller "Västerlånggatan" stavas.


Antalet klagomål på dåligt bemötande har ökat lavinartat, berättar Dagens Nyheter. Och då är det ändå långt ifrån alla som orkar klaga. Några ger upp och stannar hemma i stället. Om de inte hamnar på sjukhuset med lunginflammation efter att ha väntat och väntat och väntat.

Den kostnaden syns inte i landstingets räkenskaper. Men den finns där ändå. Snålheten har återigen fått bedra visheten.

Vad är lösningen? Det finns många som säger att all offentlig verksamhet bör bedrivas i samhällets regi, att orsakerna till missförhållandena är privatisering, konkurrensutsättning och upphandlingsförfaranden.

Så tycker inte jag. Jag tror att det är en stor poäng med många aktörer även inom vård och omsorg som tävlar med varandra om att erbjuda de bästa villkoren för klienter (och för anställda) inom ramen för rimliga kostnader. Men ska ett sådant system fungera måste inte bara snålheten utan också visheten få vara med vid upphandlingen. Någon - och det är väl våra folkvalda politiker - måste vid varje beslut ställa sig frågan: Är detta rimligt? Kan det förorsaka dolda kostnader som vi missar därför att vi inte vet hur vi ska mäta dem? Har vi glömt någon aspekt? Och farhågor som framförs av avnämarna, liksom de klagomål som kommer i efterhand, måste tas på största allvar. Det har vi rätt att kräva som medborgare, vare sig vi ligger på sjukhus och åker färdtjänst eller inte.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.

Fler artiklar från Debatt