Kära Mamman! Först vill jag säga ett tröstens ord till dig. Jag upplever inte efter att ha läst din insändare att ni som föräldrar har misslyckats. Tvärtom verkar ni ha varit fyllda med kärlek till er familj, Gud och församlingen. Och den kärleken som ni har sått in i era barns hjärtan är jag övertygad kommer att bära frukt i sin tid. När vet vi inte. Men jag vill bara i all ödmjukhet uppmana dig att förtrösta på Guds omsorg och även säga att lagen om sådd och skörd gäller fortfarande.
Jag vill uppmuntra dig att sluta skuldbelägga dig själv. Att du känner sorg förstår jag. Du skriver: "Med våra tycks det vara för sent." Jag tror inte att det är för sent. Gud har sett dina tårar och hört dina böner och jag tror att du kommer att bli bönhörd.
Men din insändare länder också till eftertanke att vi alla har ett personligt ansvar när vi möter människor som kanske är "Guds barnbarn" att visa konkret kärlek och personlig omsorg. Och de av oss som har barn som är "med på vägen" har inte på något sätt anledning att slå oss för bröstet utan kan bara vara tacksamma och säga det är bara nåd.
Vi äger inte våra barn och vi kan inte göra livsavgörande val för dem när det gäller tron. Men vi kan dela med oss av tron i vardagen till dem och vi kan visa dem kärlekens väg och berätta om Jesus och ta dem till församlingen och vi kan be för dem. Vi får av nåd lägga dem i Guds välsignande händer. Och den dagen de själva väljer att följa Jesus är det bara nåd. Samma nåd som vi själva har fått.
Jag vill rekommendera en bok i detta ämne: "Lämna alltid en lampa tänd" av Robert Parsons, "en hoppfull bok för alla som bryr sig om dem som lämnat tron - eller kanske bara kyrkan".