Det är med bestörtning man läser om Norrmalmskyrkans beslut att säga ja till vigsel av homosexuella. Man funderar över vilka konsekvenser det får för samtalen mellan Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan om att bilda ett nytt kyrkosamfund.
När en församling i ett av dessa tre samfund ensidigt tar ställning i en så här viktig fråga kan man inte dra någon annan slutsats än att detta med att finna en gemensam väg framåt inte är särskilt viktigt. Om vi verkligen vill bilda en ny kyrka och inte bara ett löst sammansatt förbund ska naturligtvis denna typ av frågor behandlas gemensamt. Då går det inte att gömma sig bakom formuleringar om "församlingens ansvar att på egen hand läsa, tolka och förstå Bibeln".
Att vara en kyrka innebär för mig att man gemensamt och i bön tar beslut i denna typ av frågor och att vi alla kan vara beredda att följa kyrkans ordningar. Det behöver på intet sätt innebära ett hierarkiskt uppifrånperspektiv där någon annan bestämmer åt mig, utan snarare att man faktiskt kan vara beredd att underordna sig gemensamt fattade beslut även om jag personligen ibland kan tycka att besluten är fel.
När vi nu tar del av Norrmalmskyrkans beslut går det naturligtvis i linje med det som baptistsamfundet beslutade i våras då övriga samfund utan villkor antog avsiktsförklaringen om att starta ett nytt kyrkosamfund. I baptistsamfundets konferensbeslut från vårens konferens finns ett antal tilläggsyrkanden att "beakta i det fortsatta arbetet". I sann kongregationalistisk anda vill man bland annat att församlingen ska vara "suverän att fatta egna beslut". Detta har nu Norrmalmskyrkan gjort och därmed hotar 28 baptisters åsikt i en viktig fråga, som ju bland annat berör hur vi ser på ämbetet, att stjälpa hela arbetet för en gemensam kyrka.
Det kan hända att den nya kyrkan kommer till samma slutsats som Norrmalmskyrkan. Men att en enskild församling sätter agendan i denna fråga mitt i den process som de tre samfunden nu är inne i är anmärkningsvärt. Ännu mer anmärkningsvärt blir det när Baptistsamfundets ledning inte verkar inse allvaret och vilka konsekvenser det kan få.
Det skulle ju också kunna hända att den nya kyrkan beslutar att inte öppna för att genomföra vigslar för homosexuella. Hur ska man då agera gentemot Norrmalmskyrkan? I det läget kan det ju bli aktuellt att försöka förmå församlingen att ändra sitt beslut, men då hamnar vi ju verkligen i ett läge av "toppstyrning" som ingen av oss vill. Hur vi än vänder på frågan kan jag bara konstatera att det är mycket olyckligt att en enskild församling tagit ett beslut av denna dignitet just nu.
Det finns mycket att göra för alla
församlingar under den tid som samtal och arbete pågår kring hur den nya kyrkan ska utformas. Vi ska inte sätta oss ned med armarna i kors och vänta utan fortsätter att vittna om Jesus och söker vinna människor för Gud. Däremot bör nog både församlingar och samfund tänka både en och två gånger extra innan man tar avgörande beslut i frågor som kan anses principiellt viktiga för hela den nya kyrkan, om den nu blir av.