Jag har blivit ombedd att dela några tankar kring hur jag som ledare för Salt tänker om framtiden, både för vår egen organisation och för vår moderrörelse EFS. Det är en väldigt aktuell fråga.
Faktum är att vi det senaste året har gjort "övergången Salt-EFS" till ett av våra viktigaste samtalsämnen under våra styrelsehelger. Det är ju långtifrån självklart att alla som känner sig hemma i Salt vill göra EFS till sitt andliga hem. Kanske är det inte heller önskvärt.
När jag blickar ut över svensk kristenhet ser jag ett antal ganska motstridiga trender. I de flesta samfund ser jag församlingar som minskar i både storlek och antal. Jag ser strukturer som i många fall har överlevt sig själva. På allt fler håll ser jag också en relativisering av Guds ord, något som i hela kyrkans historia har varit synonymt med att ta ett steg bort från Herrens välsignelse.
Men runtom i Sverige ser jag också människor - och inte minst ungdomar - med en stor längtan efter äkthet och andligt liv. Jag ser en ny typ av prioriteringar, som visar sig i att de gamla identitetsmarkörerna förlorar sin betydelse - bland annat uttryckt i att samfundsbeteckningar blir allt mer ointressanta. Och inte minst viktigt: jag ser att Gud verkar på ett likartat sätt också i historiskt sett väldigt olika sammanhang.
Det verkar helt enkelt som om Gud har något på gång som han inte tänker anpassa till våra traditionella strukturer och former.
För ett tag sedan läste jag broder Yuns utmanande bok ?Levande vatten" (Ljus i Öster 2009). I den berättar han bland annat om den kinesiska kyrkans utveckling under 1900-talet. När kommunisterna tog över, skriver han, upplevde man ett avklädande utan dess like. Missionärerna blev utvisade, kyrkolokalerna konfiskerades och pastorerna blev fängslade.
Men det intressanta var att när allt det som tidigare hade utgjort stommen i de kyrkliga strukturerna var borta, började en ny typ av källsprång att porla.
I det beroende av Gud som blev konsekvensen av kyrkans avklädande, öppnade sig en ny typ av möjligheter för Herren att verka. Sedan några decennier tillbaka upplever man därför en av kyrkohistoriens mäktigaste väckelser.
Tänk om Gud håller på med något liknande i Sverige? Kanske inte med så dramatiska förtecken som i kommunistregimens Kina, men lika omvälvande.
Den anglikanske prästen David Watson lär en gång ha sagt att om Gud drog bort sin Ande från kyrkan i Väst skulle 90 procent av verksamheten bestå. Själv drömmer jag om - och bävar för! - en tid då motsatsen fick vara sann. En församling som är så beroende av Guds Ande att allting faktiskt skulle rasa samman utan hans närvaro och kraft.
En viktig del i detta tror jag handlar om identitet. Den främsta uppgiften för Salt kan ju aldrig vara att forma nya EFS:are - däremot kallas vi att med Guds hjälp vara med och forma lärjungar. Var man sedan lägger sitt engagemang är en fråga om Guds individuella kallelse, och där både tror och hoppas jag att EFS har en uppgift att fylla även framöver. Det är ju därför som jag själv är med i denna rörelse.
Å andra sidan: lika övertygad som jag är att EFS har en uppgift som väckelserörelse inom Svenska kyrkan, lika övertygad är jag att denna uppgift kommer att ta sig delvis nya uttryck i framtiden. Utifrån min förståelse är nämligen både Salt och EFS något så enkelt som plattformar för Herren själv att använda sig av.
Om Gud vill använda EFS på ett sätt som gör gamla identitetsmarkörer (en viss ämbetssyn, ett visst sätt att fira gudstjänst, ett visst förhållningssätt till karismatik etcetera) överflödiga - so be it.
Alternativet är ju att vi ställer oss i vägen när Herren börjar föra samman grupper i vår svenska kristenhet som tidigare inte haft så mycket med varandra att göra.
Till detta hör naturligtvis också frågan om den lokala församlingen. Min erfarenhet är att dagens unga i första hand längtar efter att leva kristen gemenskap. Vardagen är viktigare än verksamheten. Och inte minst viktigt: man vill vara med och bygga något som man kan vara stolt över och som man därför vill bjuda med sig sina jämnåriga till.
Här tror jag att vi har en stor framtida utmaning för Sveriges kristenhet. De sammanhang som kan möta den unga generationens längtan kommer nämligen att få se en tillströmning av människor med väldigt olika kyrklig - och icke-kyrklig - bakgrund. Övriga sammanhang kommer sakta men säkert att dö ut.
Det senare är väl ett skäl så gott som något att söka Guds vägar inför framtiden.
Låt oss göra det tillsammans, både gamla och unga - och med ett öppet sinne inför en framtid som ingen av oss kan veta exakt hur den kommer att se ut!
Debatt