15 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Varför pingstvänner reser till Rom


Sedan januari 2003 har en officiell dialog pågått mellan Pingst och Romersk-katolska kyrkans stift i Sverige. Sedan starten är jag en av flera pingstvänner som av Pingsts styrelse valts att finnas med i dialogen. Som ett led i denna dialog planeras en gemensam resa till Rom, och som bland andra Dagen skrivit om. Det har väckt en del reaktioner och frågor. Det finns anledning att ta frågeställningarna på allvar och jag vill utifrån mitt perspektiv göra ett försök att förklara.

I ett polemiskt samhällsklimat med starka motsättningar mellan olika intressegrupper och trosriktningar blir dialoger alltmer sällsynta. Det finns därför skäl att påminna om innebörden av att föra dialog. Till skillnad från debatter och diskussioner handlar dialog aldrig om att försöka övertyga eller övertala. Det försöker vi göra genom förkunnelse, skrifter och andra uttryckssätt. Dialogen däremot har ett enda syfte - att söka en klarare insikt i den andres ståndpunkter och förhållningssätt. Som kristna är vi av evangeliet förpliktade att möta alla människor med respekt och vördnad, oavsett vilka åsikter de har. Det gäller i synnerhet i relation till våra bröder och systrar i olika delar av kristenheten.

Dialog förutsätter därför att de parter som samtalar med varandra är rotade och trygga i sin egen tro och tradition. Endast då är det möjligt att lyssna till den andre med ett öppet sinne, utan att förfalla till polemik och ängsliga försvar.


I dialogen mellan Pingst och Katolska kyrkan i Sverige har vi kunnat glädjas åt den vilja att förstå varandra som bägge parter uppvisat. Samtalet har omgetts av bön och omfattats av besök i varandras miljöer. Det har lett till en större förståelse för våra respektive traditioner. Under samtalen har en del felaktiga föreställningar, som funnits på bägge håll, kunnat undanröjas. Det har blivit tydligt vad vi har gemensamt, men också var vi skiljer oss åt i våra trosövertygelser. Genom att dialogen gör tydligt både vad vi delar och vad vi inte delar blir den en hjälp att förstå och förhålla oss till varandra med större respekt. Vi är överens om att Skriften utifrån våra olika tolkningstraditioner är den självklara referenspunkten. Guds ord öppnar för ständigt nya insikter när vi läser det i samma Ande som inspirerat det, vi är överens om att den helige Ande till slut skall leda sin församling och kyrka fram till hela sanningen.


I protestantisk tradition, och kanske i synnerhet inom de frikyrkliga väckelserörelserna, har det historiskt funnits en starkt negativ syn på Katolska kyrkan. Vi har menat att det funnits skäl till våra ifrågasättanden, men vi måste också erkänna att bilden ibland blivit onyanserad och skapat attityder präglade av ängslan, ja ibland rentav förakt. När pingstpastorn David du Plessis redan på 1960-talet började föra samtal med katoliker möttes han av kraftiga reaktioner inom sitt eget samfund. I dag omtalas du Plessis pionjärinsatser inom ekumeniken med växande aktning inom den internationella pingströrelsen.

I ett liberalt kulturklimat där förkunnelsen av evangeliet undermineras även inom protestantiska samfund, kan vi i dag konstatera att det är många av den Katolska kyrkans företrädare i vårt eget land som står upp till försvar för en klassisk kristen tro. Påven Benedikts böcker om Jesus har tagits emot med glädje av kristna i alla kyrkor. Alla som läser dem möter här en enkel, självklar och varm tro på evangeliets kraft.


Inför påsken behöver vi påminna oss Jesu bön inför sitt lidande, om att hans lärjungar skall vara ett. Den förpliktar oss att inte bara samtala med våra trossyskon - vi är kallade att göra Kristi bön till vår egen, och därmed vara villiga att ställa oss till förfogande för att bli en del av svaret. Allt för att världen ska kunna tro. Som pingstvänner är vår tro att varje andeutgjutelse iscensätter en ekumenisk rörelse.

Det gällde rörelsen på Azusa Street i Los Angeles 1906, den moderna pingströrelsens födelseplats. Tungotalet väckte visserligen uppseende, men det mest revolutionerande, och i mångas ögon stötande, var det sätt på vilket denna väckelse i ett djupt segregerat samhälle uppvisade en ny mänsklighet med försoning och enhet mellan människor.


När motsättningar i dag djupnar mellan olika grupper i vårt samhälle är det vår kallelse och skyldighet som kristna att stå i enhetens och försoningens tjänst. Det förutsätter tillit till evangeliet, men också mod att närma oss dem som finns utanför våra egna revir. Det kan då hända att vi överraskas av att upptäcka hur Jesu Kristi vänner finns även där vi inte hade förväntat det.

Fler artiklar från Debatt