I en debattartikel i Dagen (8/6) kritiseras sprutbytesprogram. Debattörerna framhåller bland annat att sprutbyte inte har någon som helst effekt mot hepatit C och ifrågasätter också hur effektivt sprutbyte är för att stoppa hiv. Vidare läser vi att sprutbyte inte behövs för att förmå missbrukare att söka vård.
Vi delar inte debattörernas uppfattning i denna fråga.
Införandet av sprutbytesprogram diskuteras för närvarande i flera kommuner och landsting i Sverige. Trots att landstingen sedan 2006 haft möjlighet att införa sprutbytesprogram finns de i dag endast i Malmö, Lund och Helsingborg. Stockholm har nyligen sagt ja till att inleda en försöksverksamhet för sprutbyte, och frågan diskuteras på andra håll i landet.
Enligt vår uppfattning överväger fördelarna med att införa sprutbytesprogram de eventuella nackdelarna. Vi har full förståelse för att frågan om att via sjukvården ge tunga missbrukare tillgång till rena sprutor är laddad. Motståndarna menar ofta att det är ett steg mot legalisering av narkotikabruk. Det är enligt vår mening en ren missuppfattning.
Denna fråga handlar inte i första hand om narkotikapolitik, utan om en smittskyddsåtgärd. Bland annat tack vare omfattande testningsverksamhet kunde den epidemiska spridningen av hiv bland missbrukare i Stockholms läns landsting 2007 stoppas. Trots det, smittas cirka 20 intravenösa missbrukare årligen med hiv i vårt län. I Malmö-Lund, med liknande sammansättning av missbrukare, är siffran noll sedan sprutbyte infördes.
Sprutnarkomaner är människor som lever i djupaste misär. Förutom att de löper stor risk att dö av sitt missbruk riskerar de också att smittas av hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar. Sjukdomar som de inte kan bli fria ifrån. Varje gång en ren spruta används i stället för en begagnad minskar risken för smitta med hiv och hepatit, men också allvarliga bakteriella infektioner som blodförgiftning med hjärtklaffsinfektion.
Visst kan vi hävda att de borde sluta med sitt missbruk och därmed varken utsätta sig för den ena eller andra risken. Så enkel är tyvärr inte verkligheten. Sjukvården har ett ansvar för att vidta verksamma åtgärder för att skydda människor mot allvarlig smitta som i sig kan vara dödlig. Detta ansvar ska sjukvården också ha över sprutnarkomaners hälsa och liv.
Världshälsoorganisationen, WHO, gav för några år sedan ut rapporten "Effektiviteten hos sprutbytesprogram när det gäller att minska hiv/aids bland sprutnarkomaner". I den dras slutsatsen att sprutbytesmetodens effektivitet är överväldigande. Inte bra eller halvbra utan just överväldigande. WHO konstaterar också att en positiv bieffekt av sprutbytesprogrammen är att fler missbrukare söker sig till vården för att få hjälp att sluta med sitt missbruk. WHO har medhåll av en rad myndigheter och organisationer i stödet för sprutbytesprogram, däribland Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Smittskyddsinstitutet, Landstinget, FN och Internationella Röda Korset.
De flesta industrialiserade länder i västvärlden har infört sprutbytesprogram där injektionsmissbrukare under ordnade former kan få rena sprutor. Bland EU-länderna är endast Grekland och Sverige (vid sidan av sprutbytena i Skåne) utan sådana program. I Malmö har sjukvården delat ut rena sprutor i mer än 20 år. Sprutbytesprogrammet i Malmö bidrar till att stoppa infektionsspridning och ger missbrukaren chans till information, samtal och vägledning. Erfarenheten från Malmö är positiv, något vi vågar påstå att de flesta bedömare är överens om.
De människor som är sprutnarkomaner hör till de svagaste bland svaga. Vi måste därmed göra allt som står i vår makt för att hjälpa denna grupp. Att i kontrollerade former och under uppsikt av infektionsmedicinsk, beroendemedicinsk och psykosocial kompetens se till att narkotikamissbrukare får rena sprutor är ett sätt, men långt ifrån det enda. Smittskyddsinsatsen ska självklart kombineras med en aktiv narkotikapolitik som medverkar till att förebygga och stävja missbruket så långt det är möjligt. Sprutbyte ska vara en del i ett brett handlingsprogram mot narkotika.
Vi instämmer självfallet i att samhället måste göra allt för att missbrukarna ska få chansen att komma ur sitt missbruk och leva ett så normalt liv som möjligt. Det försök som nu ska inledas i Stockholm stad ska ha en samlad strategi med prevention och uppsökande insatser samtidigt som man har god tillgång till annan behandling när man startar sprutbytesförsöket. Uppsökande verksamhet och rådgivning står inte i motsatsförhållande till sprutbyte. En viktig del av det föreslagna försöket är också att det ska läggas upp på ett sådant sätt att det går att vetenskapligt utvärdera.
