Jag häpnar över Sune Olofsons artikel i Dagen den 21 juni. Dels över anslaget, att Kristdemokraterna inte arbetar tillräckligt med abortfrågan, dels över sammanblandningen av min debattartikel och Simon Liljedahls insändare i tidningen Kristdemokraten, och otydligheten om vem som där sagt vad.
Jag anser att Kristdemokraterna ensamma fått ta alldeles för mycket ansvar för abortfrågan under åren. Hade samma ansvar för att minska antalet aborter utkrävts av alla andra partier, hade kanske frågan fått högre dignitet. Som kristdemokrat sedan tidiga tonåren är jag bekymrad över att frågan om aborter och homosexuellas rättigheter ständigt överskuggar den politik som KD har i övrigt.
Människovärdet ska värnas från vaggan till graven, men för mig och andra kristdemokrater innebär det många fler frågor att arbeta med: organdonation, jämställdhet i arbetslivet, likvärdig vård och omsorg med mera. Därför anser jag att vi bör ta fajten en gång för alla vad gäller dessa kontroversiella frågor, för att kunna koncentrera oss på fler politiska områden, inte minst barns och ungdomars uppväxtvillkor.
Jag har aldrig kompromissat med den kristna värdegrunden. Och jag har partiet alltför kärt för att kompromissa med min övertygelse om att KD behöver bredda sin politiska bas. Annars finns inget kristdemokratiskt parti att rösta på alls 2014. Men det är kanske det kritiken går ut på?