06 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Hylla inte äktenskapet - hylla kärleken

I Dagen den 9 september påstår Alf B Svensson och Cilla Stjernberg att jag "fortsätter att attackera äktenskapet". De syftar på min medverkan i boken "Happy, happy".

Hela anslaget i artikeln, med rubriken "Skilsmässa löser inte alla problem" och anklagelser om att jag "attackerar äktenskapet" vittnar om att artikelförfattarna antingen inte läst boken eller vid läsningen varit så förblindade av sin egen tro att konfliktnivån skymt blicken.Det finns ingen i boken som påstår att skilsmässa löser alla problem. Vad som sägs är att när det finns problem som av olika anledningar inte går att lösa, när kärleken slocknat, när personerna utvecklats åt olika håll, och så vidare så är det bra att man kan skiljas.

Problemet är att många, särskilt de yngre kvinnorna, upplevt att det i dagens samhälle finns ett skuldbeläggande kring skilsmässor som gör att många tvekar att ta steget. Ingen av oss beskriver skilsmässoprocessen som lätt men alla har vi, mer eller mindre, ohyggligt svårt för den tragikstämpel som en kärnfamiljskramande omgivning gärna bistår med. Den typ av katastrofscenario som artikelförfattarna vältrar sig i, med skilsmässobarn som drabbas av psykisk ohälsa, tar livet av sig eller blir alkoholister, och där de läser statistik som fan läser Bibeln, gynnar knappast heller klimatet.

Själv har jag konsekvent avhållit mig från att ingå äktenskap, och har alltså sluppit den juridiska biten, men redogör för separationer från längre förhållanden under äktenskapsliknande former. Den med barn inblandade krävde särskild omsorg - både före, under och efter. Både i förhållande till barnen och deras far. Och den omsorgen menar jag att vi som vuxna måste kunna ålägga oss. Men det kräver att vi överger de livets snuttefiltar som talar om "den ende" och "den rätte" och "äktenskaplig trohet till dess döden skiljer oss åt". Ju mer vi fastnar i den typen av orealistiska förväntningar desto mer tvingas vi använda vår energi till att leva upp till förväntningar och normer i stället för att uppleva utveckling, både personlig och i relation till andra, inte minst till barnen.
När vi talar om våra relationer och våra barn är det kärleken som är det viktiga. Inte institutionerna. Att bli förälder är att bli överväldigad av en absolut reservationslös kärlek. En kärlek helt utan krav. En kärlek som växer i ett ständigt givande. Den får oss att förstå det storslagna i att vara människa.
För det händer något i oss när vi ställs inför ett nytt liv, när vi känner ansvaret, glädjen, styrkan och sårbarheten, samtidigt. Vi älskar, reservationslöst. Vi får inte ens något riktigt svar den första tiden, men vi vet att vi älskar. Vi ger. Kärlek. I sådana ögonblick tror jag att vi uppbådar det absolut största och bästa i vår kapacitet som människor - vår möjlighet att gå utanför oss själva och se oss själva i en annan människa. Vi använder vår förmåga till empati. Den som vi kan vidga i det oändliga för vi hela tiden får tillbaka. Föräldraskapet är en individuell relation. Det kan varken delas eller delegeras. Jag kan aldrig be någon annan att älska åt mig.
Det betyder att föräldraskapet (förhoppningsvis) är en livslång kärleksrelation, för var och en av oss som har lyckan att vara förälder. Det gäller oavsett om vi bor tillsammans eller inte.
Ska vi vårda kärleken, vilket jag tycker vi ska eftersom kärleken är den absolut största drivkraften i våra liv, så måste vi befria den från alla typer av ägande och maktanspråk. Vi behöver juridiska former som passar moderna människor. En civilrättslig lagstiftning som passar alla former av samboende vore väl lämpligast. Statens roll är att se till att ingen råkar ekonomiskt illa ut. Val av ceremoni - om det ska vara kyrkan eller på stranden eller skogen eller köket, det måste rimligen vara en privatsak.
Gudrun Schyman
Fler artiklar från Debatt