Leif Litsgård påstår (31 januari) att utvecklingsländer som Moçambique inte behöver mer bistånd. Han menar att Gnosjöanda och stöd till marknadsekonomin löser landets problem. Resonemanget saknar förankring i fakta, anser biståndsorganisationerna Kooperation Utan Gränser och Afrikagrupperna med mångårig erfarenhet från Moçambique.
Moçambique införde marknadsekonomi redan i slutet av 1980-talet. Den påstådda socialistiska staten som Litsgård hänvisar till är således sedan länge ett minne blott. Sedan fredsavtalet 1992 har landet visat upp en imponerande ekonomisk tillväxt, många år runt sju till åtta procent.
Men den ekonomiska tillväxten har inte gått hand i hand med fattigdomsminskning. Fattigdomen har i princip stannat på 50 procent och Moçambique hamnar allt längre ner på FN:s lista över mänsklig utveckling. I senaste rapporten på plats 184 av 187. Investeringarna har kort sagt gett några få ganska mycket.
Investerade kronor är det gott om i landet. Det som saknas är positiva effekter för kvinnor och män i Moçambique som lever i fattigdom. En av anledningarna är landets svaga skattesystem - vilket gör att investeringarna ger ett begränsat bidrag till en skattefinansierad välfärd. En välfärd som skulle komma även de fattigaste människorna till gagn. Ett annat exempel är låga minimilöner som inte kan lyfta en familj ur fattigdom. Ett tredje exempel är att staten inte klarar av att följa upp lagar om till exempel miljö och mark, vilket bidrar till att individens rättigheter riskerar att kränkas vid större investeringar.
Ett konkret exempel är det brasilianska gruvföretaget Vale som etablerat en stor investering i Moçambique. Nyligen blockerade 500 familjer väg och järnväg i protest mot att företaget inte hållit sina löften om bland annat förflyttningar och stöd till familjernas jordbruk. Regeringen ställde sig först kritiska till blockaden men efter ett besök i de berörda byarna ställde sig regeringen på familjernas sida.
Kooperation Utan Gränser och Afrikagrupperna är övertygade om att Moçambique behöver mer investeringar. Men endast investeringar kan inte bekämpa fattigdomen. Moçambique behöver, precis som Sverige och alla andra länder i världen, en stat som bär huvudansvaret för befolkningens utveckling. Det behövs organisationer där medborgare kan gå samman och påverka både regering och företag. Investeringarna kommer aldrig att kunna fylla den rollen. Kom ihåg att inte ens Gnosjöföretagen är ensamt ansvariga för ortens utveckling!