Entreprenörer behöver stöd

Det är mycket positivt att man i dag talar om församlingsnyplanteringar och de möjligheter och svårigheter som finns kring detta. De som är drivande behöver stöd både före, under och efter. Frågan verkar vara levande och ur det föds insatser.

Men vi behöver även ta tillvara alla dem som har en övergripande kallelse. Kvinnor och män som, förutsätter jag, har personlig församlingsförankring men där tjänsten inte är inriktad på en specifik lokal församling eller ens behöver utgå från en sådan församling som bas.

Vi behöver personer som verkar gå sin väg, men som i efterhand visar sig vara vägröjare och föregångare. Vi kallar dem ofta pionjärer, i dag kanske en del säger entreprenörer. Jag tror att de två hör ihop och till stor del går in i varandra, även om det kan vara oklokt att sätta likhetstecken dem emellan.

Det finns likheter med församlingsplantering och församlingsförnyelse. Att se möjligheter och vara med i formandet av tjänande strukturer kan ske både genom att grunda nya organisationer och genom att låta nya visioner planteras i gamla organisationer. Båda vägarna har sina egna svårigheter och möjligheter och jag tror inte man kan säga generellt vilket som är det bästa att göra. Precis som vid församlingsplantering/församlingsförnyelse.

Vad kan det handla om för kallelser? Här kan inte ges ett uttömmande svar, men exempel kan vara olika former av organisationer för mission, bistånd, familjefrågor, politik, människovärde etcetera. Listan kan göras lång och blir inte komplett förrän vi låtit Gud fått verka genom alla de människor som han vill använda i sin tjänst.

En entreprenör - för att nu grovt förenkla - ger inte upp efter ett misslyckande. En entreprenör kommer tillbaka, reser sig igen och går vidare mot nya uppgifter. Inte för att han eller hon själv väljer det, utan för att det ligger i personens natur. Personen ser möjligheter och har svårt att inte gripa tag i dem. Det jag är ute efter är inte att vi ska smeka dessa pionjärer medhårs och att överösa dem med ja-sägare. Men inte heller tystnad och avståndstagande. En prövning av ett projekt kan ske på olika sätt. Det kan handla om att se hur uthålligt det blir och hur väl det klarar kritik.

Men samtidigt tror jag det är fel att misstänksamt vänta ut olika initiativ och enbart ge dem stöd och uppmuntran efter ett antal år. Det är de små plantorna som är ömtåliga och behöver skydd och stöd. Det tror jag kan ske genom att det finns personer i närheten som samtalar och finns nära. En del kan tycka att entreprenörer och pionjärer är löshästar som springer före. Det kan nog vara så ibland, men att skylla helt på entreprenören är nog ofta felriktat. Inom företagsvärlden finns det nyföretagarcentrum som hjälper fram nyföretagare. Om Sveriges kristenhet inte är lika angelägen om att uppmuntra sina entreprenörer och pionjärer, ska man heller inte klaga på att avkristningen får för lite moteld.

Kanske behöver vi på ett medvetet sätt ge coachning till de som verkligen vill något. Ställa upp med mentorskap och ett nätverk av människor som kan bromsa och gasa samtidigt. Kritisera utan att ta avstånd. Kanske också ge kontakter till de som vill hjälpa till med finansiering under en kortare eller längre tid. Vidare kan man tänka rådgivning av olika slag, samt samordnade reklamsatsningar. Med mera.

Men det viktiga är ändå att vi blir medvetna om problemet. Och möjligheten. Det är själva startblocket. Vi behöver församlingar och goda sammanhang som har en tillåtande attityd som säger att det är okej att misslyckas. Och till och med lyckas.

Alla ska inte fungera som entreprenörer. Utan broms blir en bil livsfarlig. En del kan dras till uppgiften av egocentriska och egoistiska skäl. Det kan vara en drivkraft som Gud kan använda, men om den tar överhanden kan det bli farligt. Präster och pastorer kan här fungera som en hjälp för människor att hitta rätt och se sin kallelse och hjälpa dessa personer att se sina drivkrafter.

Om vi menar allvar med Kristi kropp-tänkandet måste vi ta detta på högsta allvar. Både entreprenörer och andra behöver se att det är ett samspel i ett stort sammanhang. Vi kan kritisera varandra och klaga på att det inte fungerar, men att ge upp den sanning som Paulus stred för vore att kapitulera och det kan jag inte se som ett alternativ. Frågan blir därför: På vilket sätt kan du medverka till att vi tar vara på dessa kallelser på bästa sätt?