"Jag är barnet som blev osynliggjort", sjunger Peter Hallström i det han kallar sin "läkesång": Brev från en förlorad son!
Han har fått stor uppmärksamhet, både som den professionella och begåvade musiker han är, men också i frikyrkligheten för sin raka bekännelse. Inte minst har han uppmärksammats i denna tidning, senast i Daniels Grahns välskrivna och tänkvärda ledare (Dagen 9 november).
Berättelsen är inte ny, vi har hört den så många gånger, men inte alla har samma förmåga att uttrycka den på det både berörande och tydliga sätt som Hallström gör.
Men vi har alla mött dem – de ”kyrkskadade”. En del har, som han, sökt sig bort från kyrkan, men i min bekantskapskrets har jag mött många som finns kvar, om än i periferin, och som bär med sig svåra erfarenheter. En del andas ganska mycket bitterhet, de har fastnat i det förgångna, haft svårt att försonas med sin bakgrund och har, i allt detta, kanske tappat bort sin identitet som Guds eget, älskade barn.
Så står vi där, med berättelsen överlämnad till oss, om och om igen. En berättelse som bränner som glödande massa i våra händer, alltför smärtsamt för att hålla kvar. Och så kastar vi den ifrån oss, tills nästa gång den tränger sig på.
Ja, vi blir illa berörda, kanske gråter vi över de förlorade, kanske förbannar vi vår blindhet – att vi inte såg. Precis så som ledarartikeln i Dagen ger uttryck för.
Vi kan beklaga, vi kan och ska be dem som skadats om förlåtelse och vi ska omfamna dem med all den kärlek och nåd som vår egen bekännelse förpliktar oss till. Jag tänker att det i många fall kan vara själva förutsättningen för att de ska kunna närma sig sin historia, hitta eller skriva sin egen läkesång, och sedan gå vidare på den väg de väljer att följa. Men den resan är deras, den kan vi, som själva är en del av den sårande miljön, aldrig göra åt dem. Vi kan bara välsigna dem!
För sanningen är ju att vi har en alldeles egen väg att vandra, en egen historia att möta och bemöta. Det vi kan – och måste – göra är att bearbeta vårt eget förhållningssätt, då och nu, till de frågor som väcks. Hur kunde det bli så att nåden – den som skulle överflöda – aldrig nådde dem som bäst behövde den? Hur kunde det bli så att vi inte såg, eller värre, valde att ignorera?
Här måste berättelser som Peters rymmas. Men den berättelsen är inte allas. Därför måste också de andra rymmas – de som handlar om det frikyrkan har gjort rätt? Det som gjorde att andra människor i samma miljö inte bara finns kvar, utan också uttrycker tacksamhet över den trygghet, värme och omsorg man mötte. Som mitt i den bristfälliga – och många gånger, till frustration begränsande och trånga – omgivningen, ändå kunde urskilja och ta till sig budskapet om en kärleksfull och nåderik Gud.
Jag tror att vi, mitt i vår självinsikt om de ”kyrkskadade” också måste våga konfrontera frågor om förkunnelsen. Finns det delar av Bibelns budskap som vi, i syfte att inte såra eller skapa rädsla, kan och bör undvika, utan att samtidigt svika evangeliet? Är det möjligt att förkunna nåd utan att tala om synd? Har vi rätt att, i syfte att vara inkluderande, tona ner allvaret i människans ansvar för sina egna val?
Kanske måste vi också göra en ärlig analys av det som är vår egen tradition. Var på skalan bekännelsekyrka – folkkyrka finns frikyrkorörelsen med sina olika uttryck i en tid när statskyrkans roll är överspelad? Är en sådan definition viktig och i så fall varför?
Jag har inte svaren. Men jag tror att vi, trots skamkänslor och nödvändig självrannsakan, också i de här frågorna måste våga räta på ryggen. Den som hukar har begränsat synfält. Bara den som står rak kan se längre och mer, bakåt och framåt.
”Jag är barnet som blev osynliggjort”, sjunger Hallström och riktar udden mot oss i frikyrkligheten. Det gör ont, det bränner. Smärtan är svår - men ändå vår – att hantera och bearbeta. Vågar vi den utmaningen kanske det visar sig att det som lagts i våra händer är guld.
