I kyrkorna förbereder man sig i veckor för "Den globala veckan". Men vart tar den "lilla människan" vägen?
I världen och i Sverige har man varit noga med att framhålla hur viktig omsorgen om samhällets svaga grupper är. Men hur ser det ut i våra kyrkor? Vilka prioriterar man där i sin omsorg? På samma sätt försöker man utmärka sig som ”ekumeniska omsorgstagare”. Man deltar med stort engagemang i ”Globala veckan”, som innebär att man ska försöka ställa upp med alla andra kyrkor i ett socialt nätverk. Detta år är det flyktingar i Sverige och i världen vi ska stödja.
Finns det människor här hemma, som vi glömmer bort i farten? Vi har ju Stadsmissionen. Det blir en extra kollekt vid utgången efter gudstjänsten. Då har man gjort sitt för de svaga.
Gruppbostäder och demensboende då? Där finns människor som lever ett bortglömt liv. Om de har tur att ha anhöriga som bryr sig, får de besök och stöd så länge dessa orkar. Vad säger Jesus om dessa människor? Han berättar om ”det borttappade fåret”, han som lämnade de 99 i öknen, för att söka det enda förlorade.
Olov Hartman har tagit upp den berättelsen: "Att idioten (=den ensamme) skulle vara viktigare än en Nobelpristagare och att ett dödssjukt barn är betydelsefullare än generalen, förefaller svårt att acceptera, även i kristenheten".
I de flesta boende för dementa är det invandrare, som fått ett efterlängtat jobb, som inga andra vill ha. Och de gör ett fint och omtänksamt arbete. De behandlar sina omsorgstagare med stor omtanke och vänlighet. De går ut på promenad med dem. De stöder dem under dygnets alla timmar vid matbord, toalettbesök, sänggående och när de är oroliga av ångest eller smärtor. Tänker Sverigedemokraterna på det?
Alla kyrkor tappar medlemmar! Varför? Troligen är det sekulariseringen, som breder ut sig. Men kommer Kyrkan ihåg sina svaga och ensamma medlemmar? Hur ofta gör man besök i kärleksfull omtanke? Hur många medlemmar gör en insats utöver ett tänt ljus eller en förbönslapp? Vem gör ett besök som ”kontaktperson” (arvoderat) hos någon i en gruppbostad eller uppmuntrar vårdpersonalen i deras svåra arbete?
Jag är övertygad om att när "folket på gatan och i hemmen" ser att kyrkornas medlemmar bryr sig om våra svaga och behövande medmänniskor, då kommer också en förnyelse att ske i Kyrkans arbete, omsorg och glädje. Det är väl något att se fram emot?
Torsten Hober
