I vårt sekulära samhälle hotas människovärdet på många sätt skrev tolv ledare för olika kyrkor och samfund, med katolske biskop Anders i spetsen, inför Livets söndag tredje advent.
Det är med sorg vi kan konstatera att det i Sverige i dag tillintetgörs en medelstor svensk stad – 38 000 ofödda – varje år, genom aborternas tragiska verklighet.
Artikeln vill göra gällande att aborttalen i Sverige hör ihop med den sekulärhumanistiska värdeskalan vad människovärdet beträffar, vilket sätts i motsatsställning till kristendomen som har den världsbild som verkligen kan motivera det absoluta människovärde man gör anspråk på.
En fingervisning om att kristendomen innehåller en stor variation av värderingar inom området sex, moral, samlevnad och abortlagstiftning är att ingen tjänstgörande biskop från Svenska kyrkan finns bland undertecknarna. Ingen vill väl tro att insikten om människovärdet bland svenska biskopar först infinner sig när man, som undertecknaren Biörn Fjärstedt, gått i pension.
Som svensk katolik känner jag mig föranlåten att komplettera artikeln med en del jämförande fakta utifrån de schablonbilder som målas upp.
Vårt grannland Polen, vars befolkning till 95 procent utgörs av katoliker, tillåter abort om moderns liv är i fara eller efter våldtäkt. Antal aborter utifrån dessa två kriterier beräknades föregående år till cirka 300 medan illegala aborter beräknas till 150 000.
Med en befolkning som är cirka fyra gånger större än Sveriges motsvaras det polska aborttalet ungefär av det svenska, med skillnaden att de illegala polska aborterna dessutom genererar en svart ekonomi som beräknas till 95 miljoner dollar, enligt en studie som redovisas i brittiska Reproductive Health Matters: En kirurgisk abort kostar mer än en normal månadsinkomst, och det är alltså mest välbeställda kvinnor som kan kosta på sig ingreppet i Polen eller utomlands.
Det är således inte människovärdet som polska katolska gynekologer i första hand månar om när de sätter sig till motvärn mot en mer tillåtande abortlagstiftning utan snarare ett lukrativt extraknäck.
Artikelförfattarna tar också upp frågan med samvetsfrihet för vårdpersonal: Inte heller har vårdpersonal – trots EU-direktiv om detsamma – någon laglig rätt att följa sitt samvete och avstå från exempelvis abortingrepp.
Ingen arbetsgivare kan tvinga sin personal att medverka vid abortingrepp. All vårdpersonal är fri att följa sitt samvete. Om artikelförfattarna dock underförstått menar att samvetsfrihet värt namnet måste vara kopplat till arbetstrygghet, det vill säga de får inte avskedas om de av samvetsskäl inte vill medverka vid abortingrepp, infinner sig en fråga till min katolske biskop: Hur ser biskop Anders på att Vatikanen exkommunicerat, avkragat och låtit utesluta den 74-årige katolske ordensprästen och fredsaktivisten Roy Bourgeois från sin ordensfamilj Maryknollordern i USA som han tillhört i 40 år?
Orsaken är att han 2008 följt sitt samvete och predikat vid en illegal prästvigningsakt av en kvinna.
Trots att fallet väckt internationell uppmärksamhet har ingen kommentar hörts från biskopsämbetet.
Att samvetets överhöghet står högt i kurs inom katolsk troslära vet alla katoliker. Men hur samvets-, åsikts- och yttrandefrihet förhåller sig till arbetstrygghet råder stor ovisshet om. Är biskop Anders lika mån om att samvetsfrihet ska vara kopplad till arbetstrygghet inte bara utomkyrkligt utan lika mycket inomkyrkligt? Kosta vad det kosta vill är biskop Anders egna ord när det gäller att lyssna på sitt samvete, vilket antyder att detta inomkyrkligt inte är gratis.
Inte heller för biskopar …
Irène Nordgren, leg psykoterapeut.