Palestinabistånd bör granskas

Hur ska de 700 miljoner som årligen skickas i bistånd till Palestina hanteras? Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har väckt frågan. Framför allt ifråga­sätter hon de 200 miljoner som går till samhällsuppbyggnad. Hon väcker en viktig fråga. Biståndet behöver löpande utvärderas för att göra största möjliga nytta. I en parlamentarisk demokrati är det riksdagens rättighet och skyldighet att ställa frågor.

Jag menar att hela stödet på 700 miljoner behöver granskas, och mer uttömmande än vad som görs i dag. Alla parter tjänar på en grundlig genomgång där det bör finnas öppenhet att ompröva beslut och korrigera sådant som blivit fel. Hur kan pengarna som spenderas användas mer effektivt än tidigare?

Det är inte bara i Sverige som stödet till palestinska myndigheter diskuteras. Det sker bland annat i den amerikanska kongressen, i Norge och Storbritannien. Enligt palestinska uppgifter lyfter deras ledare Mahmoud Abbas en månadslön på en miljon US-dollar (Obama har 400 000) samt har hemliga bankkonton utomlands. Den avlidne PLO ledaren Yassir Arafat hade samma månadslön och hans förmögenhet uppskattades av tidskriften Forbes uppgå till 300 miljoner US-dollar. I vilken utsträckning har svenska biståndsmedel – direkt eller indirekt – bidragit till en kultur av korruption och nepotism?

Israeler och palestinier ska kunna leva sida vid sida i fred med demokrati och mänskliga rättigheter. Men det måste finnas en vilja från båda sidor. Palestinierna har lämnat förhandlingarna och ställer orealistiska krav för att återgå. Världssamfundet har dock yrkat på en återgång till förhandlingar utan förhandsvillkor. Är ekonomisk press enda sättet att få den palestinska myndigheten till förhandlingsbordet?

Biståndsministerns utspel kan bli en viktig signal – att det internationella världssamfundet inte för all framtid kommer att betala notan för den palestinska korruptionen (som är väldokumenterad) och oförmågan att främja fred.

Både Mahmoud Abbas och hans FN-observatör har sagt att inga judar ska få bo i en framtida palestinsk stat. Detta enligt samma logik som i andra arab­länder där judar tvingats fly.

Det största hindret till fred mellan israeler och palestinier är avsaknaden av fredstanken i de palestinska skolorna. I stället för att undervisa barnen om fredstanken så fortsätter hatet mot judarna, den väpnade kampen och martyrskapet att dominera. Ansvaret för detta ligger naturligtvis i första hand på den palestinska myndigheten men indirekt även på de länder som genom skattemedel tämligen villkorslöst stöder den palestinska myndigheten med generösa bistånd utan ordentlig revision eller insyn i hur medlen används. I den meningen är den palestinska myndigheten i dag närmast att liknas vid ett modernt protektorat eftersom den är fullständigt beroende av utländsk finansiering.

Den palestinska myndighetens finansiering kommer huvudsakligen från EU och dess medlemsländer (500 miljoner euro per år) samt från USA. Det arabiska stödet till den palestinska myndigheten är fortfarande marginellt trots gemensam tro och historia. För att skapa förutsättningar till fred måste det västerländska biståndet kanaliseras bättre.

Biståndsministern har rätt när hon konstaterar att palestinierna saknar vilja att komma till förhandlingsbordet och orsaken kan helt enkelt vara att deras ledare lever bäst så länge som konflikten pågår.

Den dag som det blir fred och strålkastarljuset måste riktas på den egna statsbildningen i stället för Israel kommer inte medborgarnas acceptans för korruption, brist på demokrati och mänskliga rättigheter att vara lika stor.

Nu är det rätt läge att sätta press på den palestinska myndigheten att villkorslöst komma till förhandlingsbordet och avsäga sig allt stöd till krafter som vill radikalisera det palestinska samhället och i stället skapa förutsättningar till en verklig fred.

Roland Utbult, (KD) riksdags­ledamot