Jag undrade (Dagen 22/4) om det finns några problem med den ignatianska spiritualiten som jag inte var medveten om, eftersom det ibland höjs kritiska röster mot den.
Mats Olofsson svarade (2/5) med en hel radda argument som inte på något vis övertygar mig om att jag har missat något.
Han säger att övningarna är en väg till ”självfrälsning” genom att man går inåt i sig själv för att hitta det gudomliga. Men stillhet, begrundan och eftertanke har aldrig varit farligt. Redan i söndagsskolan fick vi lära oss att ”Jesus bor i vårt hjärta”, och att man ska lyssna efter Guds röst. Så att vara uppmärksam inåt är inget nytt, och inget i sig som leder fel. Däremot bör man, precis som Ignatius säger, lära sig att känna igen vad som är Guds tilltal i det inre, eftersom det rör sig en massa annat där också. Inte minst våra egna erfarenheter, sår, förväntningar och besvikelser kan spela oss spratt.
Jag begriper inte heller varifrån idén kommer att syftet med Ignatius övningar och Jesuiterna var att "krossa reformationens resultat och föra de avfälliga tillbaka till enhet under påven". Jag kan inte hitta något sådant i Ignatius övningar, och jag tror inte att Olofsson kan göra det heller. Påståendet är taget ur luften. Men det låter ju övertygande även om det inte är sant.
Jag har läst flera olika försök att sammanfatta syftet med Ignatius andliga övningar. Det kan vara att få hjälp att fatta beslut enligt Guds vilja i frågor där Bibeln inte ger tydliga svar. Någon annan skrev att det handlar om att lära sig upptäcka Guds närvaro i livets olika skeenden. Ytterligare någon menar att det hjälper oss att växa i kärlek till Jesus, och låta den kärleken få konsekvenser i våra livsval. En svensk jesuit sammanfattar övningarna med att de hjälper oss från att vara upptagna av oss själva och våra behov till att bli upptagna av Gud och hans intressen i världen. Inte någonstans har jag läst att det handlar om att göra protestanter till katoliker. Troligen helt enkelt eftersom det inte är det som är målsättningen.
Det enda jag kan ge Mats Olofson lite rätt i är att det på något ställe i Ignatius övningar förekommer förslag på samtal med Maria. Kanske inte särskilt förvånande med tanke på att de växte fram i en katolsk tradition. Det är på inget vis avgörande för varken Ignatius andliga övningar, eller för ignatiansk spritualitet. Man kan som protestant göra övningarna och helt enkelt hoppa över den biten utan bekymmer.
Mats Olofson menar i sitt svar till mig om ignatiansk spritualitet att den leder bort från Jesus Kristus. Det är för mig en gåta att man kan dra den slutsatsen om en tradition som innehåller så mycket Bibel, så mycket Jesus och så mycket bön. Jag kommer att fortsätta att be ”Herre Jesus Kristus, låt mig få se dig lite tydligare, så jag kan följa dig lite närmare och älska dig lite innerligare” innan läsningen av en text från evangelierna. Helt i enlighet med den ignatianska traditionen. Jag tror också att det finns en väg till mognad och fördjupad tro för den kristne, och att vi har mycket att lära från Ignatius av Loyola och hans andliga övningar när det gäller detta.
Om det inte finns några bättre skäl mot lärdomarna från Ignatius än de som Olofsson framför, så förstår jag fortfarande inte dem som är kritiska till ignatiansk spiritualitet.
P-O Ängegärd
