"Är du kristen? Jag trodde du var smart". Den frågan, eller snarare konstaterandet, fick en av vårt lands skarpaste skribenter när det blev känt att hon inte bara var ledarskribent utan även kristen.
”Jag får aldrig frågan”, svarade en av vårt lands främsta artister när en reporter undrade varför ingen hade hört talas om att hon var kristen, alltså inte bara artist utan även en person med en tro på Gud.
Att ha någon form av religion är ganska okej, även i Sverige, liksom att vara andlig. Här har nog våra kära invandrare gjort skillnad. Men där tar det ofta stopp. Att gå i kyrkan, åtminstone i vissa kyrkor, går också för sig men den som har en bakgrund i eller är aktiv i exempelvis Livets ord eller andra så kallade karismatiska kyrkor, exempelvis pingströrelsen, ses inte med blida ögon. Att inneha höga befattningar i offentlig förvaltning eller, för delen även i privata företag, och samtidigt vara troende kan ibland vara bekymmersamt. Vem minns inte drevet mot frikyrkomannen Per Eriksson när han utnämndes till rektor för Lunds universitet?
När det avslöjades att nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson hade en bakgrund i Livets ord och nu tillhörde en närbesläktad församling i sin hemstad, uppstod ett drev och ett rejält sådant. Statsministern såg väldigt bekymrad, pannan låg i djupa veck, när han skulle förklara sitt val av minister i tv, det lät som om hennes bakgrund var väldigt skum.
Nu och då inbjuds även troende till tv-soffor och liknande för att svara på frågor. Bra så, men vart tar följdfrågorna vägen? De flesta, även synnerligen professionella programledare och intervjuare, blir märkbart tysta och tafatta när troende berättar personligt om sin tro och sina andliga upplevelser. Några intressanta följfrågor kommer sällan.
I sommar utkommer boken "Tankar om tro och andlighet" där författaren och journalisten Ann Thörnblad intervjuat 16 personer utifrån perspektivet gudstro i vardagen. Författaren Håkan Nesser kallade sig länge ateist men landade så småningom i en kristen tro. Komikern och programledaren Klara Zimmergren hade med sig en barnatro och den har överlevt genom åren. Hon tillstår dock att det ibland kan vara lite knepigt att spela vissa roller när innehållet kolliderar med hennes tro.
Varför behövs sådana vittnesmål i dagens Sverige? Ett skäl kan vara att många fortfarande inte förstår vad en tro kan betyda i vardagslivet och för den delen även för samhället.
Att tro är inget att skämmas för utan någonting vackert och högst naturligt. Vårt land skulle må bra av en mer naturlig inställning till religion i allmänhet och till den kristna tron i synnerhet, den som vi levt med i så många år och som i hög grad format vår lagstiftning och vår humana människosyn. Även om Sverige måhända är ett av världens mest sekulariserade länder så gör sig tron på Gud sig alltmer påmind, i kulturlivet såväl som i samhället i stort.
Jag påstår att många inom medierna, medvetet eller omedvetet, har medverkat till att ha befästa en vrångbild av det religiösa och kristna etablissemanget. Intresset för att vilja lära sig mer verkar vara begränsat samtidigt som okunskapen är påtaglig. Många tycks ha bestämt sig för att tron på Gud är ointressant, ickerelevant och i vissa fall till och med "skadlig" för karriären. Ändå finns många exempel på att artiklar och program om trosfrågor och frågor om Gud och vardagstro lockar många. Det är hög tid att höja journalisternas kunskap om religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet. Här har mediechefer i alla slags medier ett ansvar. Det behövs utbildning i ämnet, på journalistskolor och medieföretag.
Kjell-Erik Selin, bokförläggare
