Debattartikeln är skriven i en koppling till Daniel Grahns plädering för att kyrkoledare måste komma samman och finna en öppning så att kristna inte definieras som mörkermän på grund av motståndet mot homosexualitet (Dagen 10/4), samt till Olof Edsingers svar (Dagen 18/6). Edsinger skrev bland annat: "Vad gör vi med det faktum att lydnaden för Kristus och hans ord blir till en stötesten som får en stor del av vår befolkning att vända kyrkan ryggen? Ja, vi får väl göra som kristna i alla tider har gjort när de har förföljts av sin omgivning: lida och älska ... kanske är det inte någon ’smidig lösning’ som är vägen framåt?". Utifrån det skriver Greger Andersson nu sin rätt svårforcerade debattartikel. Vad är poängen med den?
Det sägs aldrig rakt ut på det översta, uppenbara lexikalt-grammatiska planet, men framgår vid en pragmatisk läsning av hans artikel. Låt mig förklara.
Greger Andersson redovisar aldrig vad Olof Edsingers svar går ut på (säger själv att hans karakterisering är förenklad), men stannar vid motargumentet att man inte kan hävda något genom att hänvisa till Bibeln. Då har han inte uppmärksammat poängen i Edsingers svar, som går ett steg längre; nämligen genom att säga, att Guds församling aldrig kan, eller bör sträva efter samtidsmässig, trendmässig popularitet: Det har alltid varit så, att evangeliet gått på tvärs med rådande tankar; vår lojalitet är till Kristus och Hans ord. Vi kan alltså inte omformulera evangeliet så att det faller alla på läppen och blir mediafähigt. Det var vad Edsinger påminde om, och vi var nog flera som såg den analysen som rätt befriande.
Det må nu vara att Dagens förre publisher känner vånda över att ’kristenheten’ (för vilket ord skall man välja?) inte finns med i debatten; ett mediaproffs kanske bör känna så.
Men Anderssons poäng är något annorlunda: Han vill dels införa ett moratorium, ett tidsbegränsad förbud, mot att överhuvud taget tala om homosexfrågan. Och varför? Jo, därför att frågan dels kopplas till bibelsynsfrågor - "kyrkans liberalisering" - dels därför att den kopplas till frågan om en smalnande åsiktskorridor, ett sorts åsiktsförtryck. Argumenteringen här är försåtlig, därför att Andersson liksom kör fram mot en uppfattning, en slutsats, men sedan gör en kraftig sladd: tillräckligt med grus stänker dock in i den ursprungliga riktningen för att argumentet skall gå den vägen, fungera så, även om han själv inte kör där. "Jag är inte övertygad om att de som företräder denna uppfattning har rätt" kan också översättas som ’Den uppfattningen är fel’, och tolkas nog så, pragmatiskt sett. Funktionen blir sådan.
Och: "konservativa kristna, om jag får göra en provocerande jämförelse, kan komma att uppfattas på ett liknande sätt som man uppfattar Sverigedemokraterna i det offentliga samtalet" kan översättas som ’konservativa kristna är som Sverigedemokraterna’. Alltså: vissa kristna gnäller precis som Sverigedemokraterna när deras uppfattningar inte accepteras (och de inte får förtrycka de svaga). Så mycket för ’åsiktsförtrycket’ (som alltså inte är genuint).
"Kyrkans liberalisering" (annat och mindre belastat ord för ’liberalteologi’), något som borde vara en kärnfråga om man skall diskutera användningen av Bibeln, lämnar han också med en ’stänksladd’: "Låt oss koncentrera oss på den senare frågan" – ungefär som att Anderssons karikering av ’åsiktsförtrycket’ vore så mycket viktigare, och att enbart ett omnämnande vore tillräckligt avfärdande av Bibelns roll i sammanhanget. Men det är klart: OM homosexfrågan endast handlar om mediabehandling, då är det hela logiskt – vilket det inte gör för Andersson, skall vi se.
Vi närmar oss alltså pudelns kärna. Greger Anderson skriver: "Det kyrkan i stället behöver, och det är detta jag tror Grahn efterlyser, är ett kvalificerat svar på varför homosexualitet skulle vara fel." Jag håller med Greger Andersson om att kristna bör ge ett genomtänkt svar på varför de tror som de gör, men jag håller inte med honom om, att inte hänvisning till Bibeln skulle kunna få vara bärande för argumentationen.
Återigen en försåtlighet här: Andersson "tror Grahn efterlyser." Vad då? Inte 'varför homosexualitet är fel' (ett faktiskt påstående) utan varför homosexualitet skulle vara fel (irrealis: han har inte sagt att Grahn tycker det; det finns ett 'om' inbakat), men den naturliga tolkningen blir att Grahn ifrågasätter det. Andersson skapar detta intryck. Min läsning av Grahn ger mig ingen anledning att få en uppfattning om vad Grahn tycker i sakfrågan. Hans argumentering handlar bara om mediamässighet.
Vad tycker då Andersson själv i sakfrågan? Det säger han naturligtvis inte. Han kör inte över linjen den vägen, så att säga. Men stoppsladden skapar ett magnifikt grusregn i riktningen av att kristna bör acceptera homosexualitet (som livsföring, som helgelsegestaltning; vi talar inte i termer av ’vem som kan bli frälst’, för det kan ju till och med storsvindlare – för att ta girigheten som ett exempel på ett flertal andra, sämre definierade synder): "knyter man detta resonemang till kyrkans centrala budskap, evangeliet, så är uppgiften rent av att förklara hur en viss syn på homosexualitet är ett uttryck för Guds goda vilja och evangeliets glada budskap." Det vill säga, översatt till klarspråk: Evangeliet omfamnar homosexuell livsstil. Försåtligt (och säg emot om jag fattat fel).
Varför inte hålla sig till den rent teoretiska nivån, Greger Andersson? Du skrev: "Utmaningen att förstå och förklara de premisser som gör en utsaga eller praktik begriplig är inte unik för den aktuella frågan utan är central i all teologisk och etisk reflektion." Här kunde vi föra ett samtal. Den skulle dock komma att innefatta synen på Bibeln.
Bo Krister Ljungberg, teolog och bibelforskare
