Jag har på avstånd följt ärendet om prästen Peter Artman som blev utsatt i Uppdrag gransknings program "Bögbotarna" tidigare i år. Jag känner inte Peter personligen, men jag känner för Peter Artman. Jag inser att mina ord nedan är hårda, vilket jag beklagar, men det beror på att jag skriver från hjärtat och för att jag upplever den nyliga domen från domkapitlet som djupt orättvist.
Från min horisont, efter att noga läst domen, ser förloppet ut som följer: Peter Artman kontaktas av en ”Calle Larsson” som vill boka tid för ett möte. Calle vill ha hjälp med sin homosexualitet som han uppger sig brottas med. En tid efter mötet konfronteras Peter Artman med att han egentligen mött en journalist som arbetade med ett reportage i Uppdrag Granskning (UG).
Dagen innan UG-reportaget ska sändas ber Radio P4 Peter om en intervju. Peter Artman försöker hålla resonemanget på ett sakligt och allmänt plan, men misslyckas något i sina strävanden härvidlag, vilket domkapitlet sedan grundar sin anklagelse på. Fast här måste poängteras, vilket även Peter Artman gör i sitt yttrande, att det aldrig var frågan om ett egentligt själavårdsamtal, utan en riggad situation med syfte att ta reda på hans åsikt i en specifik fråga.
I detta läge väljer biskop Bonnier att anmäla det hela som ett tillsynsärende för att klarlägga om Peter Artman gjort sig skyldig till brott mot sin tystnadsplikt. Inte för vad han sa eller gjorde i UG:s program, utan för att han i ett par korta meningar under intervjun i radion undslapp sig några ord som kunde bindas till det faktiska "enskilda själavårdande" samtal som sänts i UG.
Ni får ursäkta mig, men jag finner agerandet förbluffande. Har han inte lidit nog innan? Att som biskop Bonnier och domkapitlet, med ren formalism och kall hänvisning till paragrafer, ta i ända från tårna för att få något till ett brott som varje barn inser är resultatet av ett bedrägligt förfarande är bortom min fattningsförmåga. Det är i mina ögon värre än att slå på den som redan ligger.
Det är mer som att med våld resa den redan slagne upp och ge honom en rejäl omgång till för att försäkra sig om, i händelse den stackars saten inte redan förstått, att poängen gått fram. Jag tycker inte att kristna syskon får fara så här illa mot varandra.
Det här skrämmer mig, i synnerhet som domkapitlets motivering börjar med konstaterandet att det i kyrkoordningen saknas exakt definition för vad termen enskild själavård innefattar. Man hade alltså redan här kunnat besluta att det åtminstone inte omfattar en situation där rikstäckande tv, under bedrägliga förespeglingar, lurar till sig ett samtal.
Man undrar onekligen varför biskop Bonnier kände sig tvingad att inleda ett tillsynsärende i detta fall? Är det måhända arten av ärendet? Borde inte herdarnas herde i stället koncentrera sig på att vårda sin flock, och då menar jag alla, oavsett vilka åsikter han eller hon råkar ha i olika trosfrågor?
Erkänner man Jesus Kristus som Guds Son så är vi ju alla syskon i Kristi kropp. Då måste det väl finnas barmhärtigare tillvägagångssätt än att så här tydligt statuera något slags exempel?
Även om biskopen svarar att han endast gjort sin ämbetsplikt, så undrar jag likväl hur det faktiska utförandet av denna plikt får honom att må inombords?
Gunnar Asp, förtroendevald Ölmevalla församling
Biskop Bonnier väljer att anmäla Peter Artman som ett tillsynsärende för att klarlägga om han gjort sig skyldig till brott mot sin tystnadsplikt. Inte för vad han sa i Uppdrag Gransknings program, utan för att han i ett par korta meningar i en radiointervjun sa några ord som kunde bindas till det faktiska "enskilda själavårdande" samtal som sänts i Uppdrag Granskning, skriver Gunnar Asp.
