Relationen till det judiska folket har i alla tider varit aktuell för de kristna, men slutsatserna har varit väldigt olika och tidvis ödesdigra. Att Jesus föddes, levde, dog och uppstod som jude är klarlagt. Även Paulus hade en alltigenom judisk identitet genom hela sitt liv. Det är inte minst han – hedningarnas apostel – som hade en nitälskan för att hans eget folk judarna skulle få del av evangeliet.
För Paulus var det ingen motsättning mellan judendom och kristendom. Judarna hade tagit emot förbundet, lagen och löftena. Bland annat löftet om en messias eller en kristus som grekerna sa. Den första kristna kyrkan var helt igenom judisk, och andra inom judendomen såg de kristna som en av flera rörelser inom den judiska religionen.
Det var först efter templets fall och Jerusalems förstörelse år 70 – i samband med att den rabbinska judendomen (som vår tids judendom är sprungen ur) började ta form – som judendom och kristendom började uppfattas som olika religioner, även om det inte cementerades förrän längre fram. Frågan om kyrkans förhållande till det judiska folket blev tydligt aktualiserat på 1900-talet genom antisemitismen, förintelsen och upprättandet av staten Israel 1948. Men frågorna är lika aktuella i dag, bland annat genom det palestinska Kairosdokumentet och Svenska kyrkans hanterande av det.
Vi som kristna har mycket att skämmas över när vi tänker på hur vi genom historien behandlat det judiska folket. Men vi får inte låta denna skam leda till att vi inte i tacksamhet ger tillbaka av det vi fått. Paulus – tidigare hängiven förföljare – insåg vad han skulle skämmas för, men också vad han skulle stå upp för. "Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken" (Rom 1:16).
Om vi menar att Jesus är Kristus – alltså den utlovade messias, så är han framför allt det för judarna. Om vi menar att Jesus var den som upprättade förbundet med sitt folk, så var det i första hand det judiska folket han kom till och som han upprättade förbundet med, om vi ska tro det Nya testamentet. Om vi menar att Jesus är hela världens frälsare – så är han det först och främst för judarna. Det blir en fullständig motsägelse att säga att Jesus är hela världens frälsare, för att i nästa andetag antyda att judarna inte behöver honom eller att de har en annan väg. Sådana försök är bara teologiska efterkonstruktioner som försöker lägga tillrätta och som inte håller tätt någonstans.
När kristna möblerar om i Bibeln och skiljer juden Jesus från det judiska folket genom att säga att de har en annan väg till frälsning – tvärt emot Jesu egna ord och tjänst – är det respektlöst både mot Jesus och alla de judar som tror att han är den utlovade. De finner sin skatt men blir svikna av både kristna och deras egna judiska syskon.
Att ge evangeliet till det judiska folket är mycket kontroversiellt av flera anledningar. Vi kristna har en historia som vi inte kan annat än skämmas för. På grund av denna kollektiva skuldkänsla har diverse teorier förts fram. Som att judarna inte behöver Jesus, att Gud har lagt ett täckelse för deras ögon som inte vi kristna ska röra, eller så har det blivit en överdriven fokusering på det profetiska kring historien, landet och folket. Allt för att vi inte ska behöva ta vårt ansvar för att förmedla evangeliet – glädjebudskapet – till det folk som gett oss det. Men detta är respektlöst. Det utgår ofta från vår egen kollektiva medvetna eller omedvetna skuldkänsla. I stället för att göra upp med den smyger vi som katten kring het gröt.
En del kristna vill visa på Guds kärlek i Kristus genom att visa omsorg om det judiska folket. Det är jättefint tänkt, men judarna ser att det ofta bottnar i en skuldkänsla – och det med all rätt, och så stannar det vid det. Men är inte det bästa att Jesustroende judar själva delar evangeliet med sitt folk? Jo, absolut. Därför stöder Källan messianska församlingar och dess ledare. Men ibland är dörrarna stängda, då många judar uppfattar att deras messianska bröder och systrar lämnat den judiska tron. Det är bränd mark. Vi kristna har också bränd mark, men samtidigt betraktas vi som kommande från en annan religion och därmed kan vi få en annan ingång i samtalet.
Vi kristna har ett ansvar att inte behålla för oss själva vad vi tagit emot. Och det judiska folket har rätt att få det presenterat på ett respektfullt sätt. Det hör till deras förstfödslorätt.
Carl-Henrik Karlsson
