Ett nödrop för svensk kristenhet

Ett rop av nöd och ångest bor i mitt inre. Kommer den kristna tron överleva eller dö ut i vårt land? Detta rop formuleras ­ibland i ord, oftast främst i suckar: Gud gör det ännu en gång – låt Din mäktiga ande och kärleksvåg fylla Din församling!

Utan den helige Ande finns ingen kyrka eller församling, men med Andens kraft, gåvor och frukter så kan kristna församlingar ges nytt liv och mogna. Annars hotar rutinisering, ytlighet, social präktighet och enbart kulturell närvaro i samhället. Och kyrkan blir en skugga, ett salt som mist sin sälta. En tragedi, fylld av ”de dödas ben”.

Den kristna församlingen är en karismatisk realitet, en andefödd och gudafödd verklighet. Kyrkan är absolut beroende av Gud, i den verklighet vi lever i. Vi behöver en genuin erfarenhet av Guds levande ande, vi behöver söka oss fram till en urkristen apostolisk realitet. Och vi behöver alla vända om: Från präktighet och missmod och från en kristen tro som främst fungerar som ett socialt kitt i form av traditioner. Det behövs, i alla kyrkofamiljer med sina skilda förtecken, en omvändelse till en levande Gud.

Låt mig mycket kort skissa hur den karismatiska förnyelse jag ber om ser ut, utifrån det trettonde kapitlet i 1 Korin­tierbrevet där Paulus skriver om ”Kärlekens väg”.

Kyrkan är missionell. Det är inget privat projekt utan Andens närvaro leder till en sändning ut i världen med evangeliet om Kristi försoning. Andens kärlek gestaltas genom ”människors och änglars språk”, skriver Paulus. Den individualistiska tron minskar således när kyrkan blir alltmer karismatisk. Anden är gränsöverskridande och universell.

Vidare äger en karismatisk kyrka ”profetisk gåva”. En klarsyn från Gud, ett salt som svider, en vägledning som tröstar. En karismatisk kyrka enligt ”Kärlekens väg” gör avtryck genom att våga vara konstruktiv och annorlunda. Den vågar gestalta sin egen identitet.

En kyrka som är fylld av Guds Ande har tillgång, genom sanning i evangeliet, till ”hela kunskapen”. Ett ständigt arbete med trons och uppenbarelsens sanning bör därför äga rum. En teologi som är genomlyst och genomglödgad av Guds kärlek behöver formas. Gudsordet ger nödvändig balans, djup och permanens.

En karismatisk kyrka gestaltar tron och lever i praktisk gärning utifrån tydliga teologiska rötter. En karismatisk församling lever nära de mest utsatta. Social högfärd är omöjlig i en karismatisk hängivenhet som ger Gud allt, som trotsar destruktiva makter, som offrar sig intill det yttersta. En sådan kyrka lyder Gud, och betjänar därmed i frihet och ömsint kärlek alla.

Till sist, en undran: Vad litar vi på innerst inne? Räcker det, i kyrkor med barndopspraxis, att dop förrättas? Om ingen omvändelse sker, om inget medvetet lärjungaskap uppstår, vad återstår då? Om frikyrklig präktighet och aktivism är det primära, vad blir då kvar? Om renlärighet uppehålls men ingen medmänsklig hållning, om liberal och "politiskt korrekt" hållning premieras men ingen efterföljelse? Då segrar "den billiga nåden".

Apostolisk kristendom innebär både en tro som apostlarnas och en praxis likt deras: Omvändelser, brinnande levande bön, gudsingripande på livets olika områden, en rik mångfald av Andens alla gåvor och frukter.

Ingen exklusiv ensidighet får eller bör ges utrymme, sådan steril sekterism har orsakat "bränd mark" där människor upplever sig ha blivit "allergiska" mot Andens fria kraft och realitet. Därför behövs Guds helande verklighet och den behöver gestaltas med goda konstruktiva exempel, utav en karismatik som är både varsam med människor och genomglödgad av kärlek och trons värme.

Förnyelsen behöver börja i studium, samtal och praxis utifrån Guds ord och sedan ta sig ner i myllan av goda miljöer där Andens gåvor och frukter vårdas och utvecklas. Vart ser vi dessa goda livstecken?

Vi behöver en karismatisk väckelse i vår tid. Den är omistlig. Låt oss be om den och arbeta för den.