25 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Västvärldens Gud blir allt märkligare

Gud blir tårt­biten i vår materialistiska livsstil som gör kakan helt perfekt.

Jag läser Dagens reportage om "Gud i vardagen" (12/8) och hur den beskrivne guden inte tycks vilja annat än att vi ska se, uppleva och lära känna honom. Men om nu Gud har denna påstådda åstundan, varför göra det så förtvivlat svårt för dem som till och med påstår sig tro på honom? Varför då denna besynnerliga katt- och råttalek?

Varje dag dör 17 000 barn under fem år i världen. Nästan hälften dör redan under sin första månad i livet. En hel miljon barn dör varje år redan under sin första dag i livet. De flesta dör av sjukdomar som går att förebygga som lunginflammation, diarré och malaria. Undernäring och brist på rent vatten och sanitet bidrar till mer än hälften av dödsfallen (uppgifter hämtade från Unicef).

Detta att drygt 700 barn under fem år dör varje timme under dygnets alla timmar på grund av sjukdomar som hos oss i väst inte existerar är ju näst intill omöjligt att omfatta tanke- och känslomässigt. Att sjukdomar och undernäring med ett större engagemang från västvärldens övermätta befolkning skulle kunna avhjälpas. Hur många barn under 15 år handlar det om? För barnen och barnens föräldrar skulle nog de kristnas pusselproblem i västerlandets välfärd och välmåga te sig minst sagt underligt. Kanske skulle de dessutom fråga sig vad för slags Gud de kristna där tror på?

Under flera decennier har jag noterat en uttalad "teologisk" omorientering bland åtminstone frikyrkliga i Sverige, såväl från talarstol och i media. Jag har noterat hur man allt mer kommit att låna av den profana "poppsykologin" där framgång och enkla "mumbojumboknep" blir till andliga sanningar. En poppsykologi som inte har något att göra med den vetenskapliga psykologin som växt fram sedan slutet av 1960-talet.

Men poppsykologin kommer aldrig att bli evangelium. Poppsykologin med dess hokus­pokusrecept för bättre självkänsla, välmående och framgång har aldrig varit vid Golgata och har inte heller döden som livets begynnelse och förutsättning. Poppsykologi­evangeliet har ett mantra, samma som en av beatlarna sjöng om på 1960-talet: ”I me mine, I me mine, I me mine”.

När jag då läser i Dagen om hur vi västlänningar, bara vi anstränger vår perceptuella apparat lite mer, bara vi försöker stanna upp i våra stressiga och materiellt inriktade liv och försöker få korn på den Gud som inget hellre vill än uppenbara sig för oss, då blir jag minst sagt konfunderad.

Gud blir tårtbiten i vår materialistiska livsstil som gör kakan helt perfekt. Och jag känner igen mig från den lite ängsliga småborgerliga gudstjänsten som i dag präglar stora delar av frikyrkan. Mysighet har blivit ledordet. Här är vi mysiga och vi har en jättemysig pappa som vakar över oss varje sekund och som lindrar vår ångest och rädsla.

Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. De kristna bekännarna av ovan beskrivna trosföreställning som äter farmaka mot ångest och depression är inte så få.

Denna diskrepans mellan förkunnelse och verklighet utgör sedan ytterligare en ständig källa till självkritik och självnedvärdering, mer depression och ångest.

Kanske måste man revidera evangeliet och teologin för att få det hela att inte ramla ihop som ett korthus, kanske måste man ständigt lyfta på hatten för att inte gå sönder inombords.

Verkligheten är brutal för majoriteten av jordens folk. Att Gud då inget annat vill än att leka med mig bland fjärilar, fåglar och blomster samtidigt som 700 barn dör av svält och undernäring, det blir tyvärr en för stor diskrepans för mig.

Att Gud framställs som en gud som gärna puttinuttar med västerländska familjers problem att få tiden och lusten att räcka till för både andakt och Allsång på Skansen – nej, där går min gräns.

Den gud som är överstepräst i ”Feelgoodkyrkan” är tyst och oåtkomlig. Han kanske inte ens finns. Men han har många predikanter och efterföljare som försöker se honom i både det ena och det andra; efterföljare som obekymrat pratar om gud som den som omhuldar deras välfärd samtidigt som han blundar för 17 000 barns ofärd. Varje dag!

David Jinder, Bureå

Fler artiklar från Debatt