Människovärdet är unikt och okränkbart

I Dagen har nyligen frågan om aktiv dödshjälp uppmärksammats vilket har lett till vidare debatt, bland annat på insändar- och debattplats. Vi kristdemokrater har en mycket tydlig hållning i frågan. Vi står upp för dagens lagstiftning – aktiv dödshjälp ska inte vara tillåtet. Svensk sjukvård ska vara i p­atientens och livets tjänst.

Den tekniska och medicinska utvecklingen går allt snabbare i vår tid och samhällsklimatet präglas i allt högre grad av e­ffektivitet, nyttotänkande och jag-fixering. I en sådan värld är det viktigare än någonsin att våga stå emot och vara en etiskt eftertänksam part i debatten om frågor som handlar om liv och död. De etiska frågorna om livets början och slut måste tas på största allvar – livet får inte relativiseras eller kränkas.

Människovärdet är unikt och okränkbart, så ska det vara för alla människor, under hela livet. Det borde råda politisk enighet om detta i stater som vilar på den kristna västerländska traditionen. Men så är det dessvärre inte.

I Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz samt ett antal delstater i USA är någon form av aktiv dödshjälp tillåten.

I våra grannländer Danmark och Finland finns en majoritet i opinionen för aktiv dödshjälp och här i Sverige ställde sig Miljö­partiet, som första svenska parti, positivt till en utredning om aktiv dödshjälp vid sin kongress tidigare i år.

Trenden är lika sorglig som tydlig och med den riskerar också människovärdet att urholkas. Som Dagen rapporterade (6/11) fick över 5 000 människor i N­ederländerna dödshjälp under förra året och det ökar med cirka 15 procent varje år. Av dessa 5 000 hade ett icke oansenligt antal inte själva begärt att dö, utan andra tog det beslutet. Det är ingen orimlig tanke att det skulle utvecklas likadant om Sverige tog efter den nederländska lagstiftningen.

Det är således relevant att ställa frågan om hur förtroendet för sjukvården och läkarkåren skulle te sig på ett par decenniers sikt, när tusentals människor fått dödshjälp? Alltså för de institutioner och professioner som idag har som sin uppgift att värna patienten – bota, lindra och trösta.

Hur kommer själva lidandet att betraktas av medmänniskor och sjukvårdspersonal? Hur kommer man att se på svaghet? På funktionsnedsättningar? Vad händer när människor ser sig själva som en börda för sina nära? Är då aktiv dödshjälp ett alternativ? Är en person helt enkelt värd att leva, eller borde vederbörande ta konsekvensen av sin ålderdom eller sjukdom och välja döden?

Människovärdet riskerar att bli ihåligt om vi inte ser konsekvenserna av vad som sker i de länder där aktiv dödshjälp är tillåtet. Det skapas en gradering av livet, värd att leva, inte värd att leva. Utan tvekan påverkar lagstiftningen attityderna i ett samhälle och blir normerande för vad som anses vara accepterat.

Det går inte att förneka att många sjukdomar är mycket smärtsamma – både kroppsligt och själsligt. Men en etik som bygger på respe kten för människans värde och värdighet, måste till varje pris motarbeta en utveckling där aktiv dödshjälp blir tillåtet. Däremot är det av stor etisk betydelse att vi arbetar för en allt bättre palliativ vård och säkrar vården i livets slutskede.

Frågan om aktiv dödshjälp handlar om det unika och okränkbara människovärdet, för oss är det helt centralt att vara en aktiv försvarare av detta värde. Vi kristdemokrater anser att sjukvårdens uppgift är att lindra, bota och trösta, inte att aktivt medverka till att avsluta sitt eget liv.

Tuve Skånberg