28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

God livshjälp räddade mig

Utan att ge mig in i debatten om aktiv dödhjälp vill jag ändå lämna några synpunkter.

När jag var 17 år råkade jag ut för en mycket allvarlig bilolycka. Den inträffade i mitten på 1950-talet långt uppe i Lappland, drygt två mil från närmaste sjukhus och i en tid när inga mobiltelefoner fanns. Vi var tre ynglingar på en krokig grusväg en sen novemberkväll när föraren tappade kontrollen och vi brakade in i en stor gran. Inga säkerhetsbälten och farten var hög.

Vi hittades och kördes de dryga två milen till närmaste sjukhus. Där gjorde en läkare bedömningen av mig att jag var utom räddning. Men där skedde även något som jag är tacksam för i dag.

Läkaren berättade senare för min mor att hon (läkaren) fick en tanke: Måhända finns ett litet hopp? Så jag forslades 25 mil till Umeå för vård. Av detta minns jag inget.

Om detta hade skett i dag hade jag sannolikt bedömts bortom hjälp, inga livsuppehållande åtgärder hade satts in och jag hade förklarats död. Och jag hade därmed inte fått uppleva att bilda familj, få en dotter samt barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har nu fått leva länge, fyller 78 i år.

Jag är så tacksam till denna läkare som fick ingivelsen att göra ännu ett försök för att rädda mitt liv. Säkert som ett svar på Guds ingripande­, även om hon kanske inte visste just det.

Jag är därför mycket tveksam till att lägga detta stora ansvar i läkares händer att avbryta liv.

Nils G Wiklund

Fler artiklar från Debatt