Kristdemokraterna kom i höstas med en familjepolitisk rapport med flera bra idéer, men som partimedlem önskar jag att den gick ännu längre. När man mätning efter mätning ligger under/långt under riksdagsspärren kanske det kan vara värt att vara modig och komma med – i dagens Sverige – mer radikala förslag.
Arbete i all ära, ja man ska kunna försörja sig och sin familj, bidra till samhället genom att betala skatt och så vidare. Men, en människas främsta plikt är inte att betala skatt utan att ta hand om sina barn om man haft lyckan att välsignas med några!
Om man, som genomsnittet, har två barn kommer man att betala skatt många år även om man skulle vara hemma med dem ända till skolstart. I synnerhet som vi i framtiden kommer behöva arbeta längre än till 65 års ålder.
Förskola är inte något tvång, men en tom plånbok gör det nästan till det. Jag är medveten om att sambeskattningen togs bort av en anledning, men dagens särbeskattning och höga skattetryck gör att det är svårt att klara sig på en lön. I den familjepolitiska rapporten finns ett förslag om 500 kronor i skatteavdrag för föräldrar som arbetar och det är ett steg åt rätt håll, men ett mycket litet steg.
Det föreslås också en utvidgning av barnomsorgspengen till att även omfatta barn som tas om hand av sina egna föräldrar. Denna peng skulle uppgå till 90 procent av kommunens kostnad för barn i pedagogisk omsorg (dagmamma), enligt uppgift cirka 6 000 kronor, och gälla för barn i åldern 1-3 år. Kostnaden för en förskoleplats är i storleksordningen 12 000 kronor per månad (varierande uppgifter förekommer).
I och med maxtaxan innebär detta att kommunen betalar cirka 10 000 kronor per barn. Hur kan det uppfattas som riktigt att ett barn får kosta så mycket i förskola, cirka 6 700 kronor hos dagmamma och 6 000 om det gäller de egna barnen? Även med hänsyn tagen till variationen i grundkostnader för de olika omsorgstyperna är skillnaden ansenlig. En barnomsorgspeng är en bra tanke, men då bör en mer likvärdig summa följa barnet för att gå till den omsorgstyp föräldrarna väljer, oavsett vad de väljer och gälla samma åldersspann (fram till skolstart följaktligen). Annars är det fortfarande inte verklig valfrihet.
En förskola av hög kvalitet kan vara bra, men att tro att det är en nödvändighet för barnen är bara att lura sig själv. Den är nödvändig för föräldrar som måste eller vill förvärvsarbeta. De barn som går i förskola förtjänar en hög kvalitet. Om föräldrar får betala mer av vad det faktiskt kostar och om möjligheten att välja mellan olika omsorgstyper finns kan förskolans ekonomiska möjligheter att höja kvaliteten förbättras. Naturligtvis ska möjligheten att söka dispens alltid finnas – för föräldrar som måste förvärvsarbeta och ändå inte har råd. Men detta ska vara undantag, inte regel.
För att öka valmöjligheterna och förhoppningsvis också ge förskolan bättre förutsättningar är mina idéer följande:
Tag bort maxtaxan och låt föräldrar betala en större del av vad det faktiskt kostar, exempelvis 50 procent istället för cirka 10 procent av kostnaden som det är i dag. En grundsubvention från kommunen som säkerställer att det faktiskt finns förskolor för dem som behöver är naturligtvis nödvändig.
Spara pengar åt förskolan genom att bara låta äldre syskon vara 15 timmar på förskola om de är fyra år eller äldre.
Återuppliva lekis/deltidsförskola som en egen omsorgsform.
Ge ett ordentligt skatteavdrag till småbarnsföräldrar, till exempel i form av frivillig sambeskattning och skatt efter försörjningsbörda som man har i vissa länder. Man skulle då få så mycket kvar i plånboken att man har råd att vara hemma längre om man vill, ena föräldern eller båda omväxlande vilket som passar familjen bäst, eller betala den högre dagisavgiften om man hellre väljer det alternativet. Detta skulle ge verklig valfrihet för familjerna utan behov av kompensation i form av vårdnadsbidrag eller barnomsorgspeng.
Ett stort problem i dag är den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga. Hur detta kan diskuteras utan att notera den tydliga korrelationen med det ökande utnyttjandet av förskola och jämnårigorienteringens allt mer dominerande ställning (se Gordon Neufelds och Gabor Matés bok "Hold on to your kids") är en gåta.
I takt med att allt fler barn går i förskola, att de går allt längre dagar och att de har börjat när de var allt yngre har inte bara den psykiska ohälsan ökat utan även skolresultaten försämrats och beteendestörningarna, stök i skolan, aggressivitet och dylikt ökat.
Jag är medveten om att en korrelation inte behöver innebära att det finns ett orsakssamband, men att inte ens vilja diskutera eller undersöka detta närmare är skrämmande. Det tyder på att dessa problem inte är tillnärmelsevis lika viktiga som att bibehålla den rådande "normen". Eller kanske är det en rädsla att få svart på vitt att förskola inte enbart är guld och gröna skogar?
Jag hoppas att dessa reflektioner och förslag kan väcka en del tankar.
Johanna Nockert Olovsjö, tekn. lic., bergsingenjör
