För frikyrkan i allmänhet och Pingströrelsen i synnerhet, särskilt under pastor Lewi Pethrus ledning har det alltid varit viktigt att återvända till urkristendomen och bygga bibliska församlingar efter Nya testamentets förebild.
Omedvetet eller inte har hypotesen om det stora avfallet i och med den katolska kyrkans framväxt präglat frikyrklig teologi i allmänhet och kanske pingstteologi i synnerhet.
Det är inget fel på ambitionen att hålla fast vid den lära och ”tro som en gång för alla har överlämnats till de heliga.” (Judas brev v 3). Men frågan är vilken denna lära är som överlämnats till de heliga genom apostlarna?
Efter att ha läst Henrik Engholms bok "Av lövet blev ett träd" där han ingående berättar om sin väg från en pingstförsamling, där han var äldstebroder, till den katolska kyrkan, står det klart att de första församlingarna från början styrdes av biskopar (föreståndare), äldste (präster) och diakoner precis som i Katolska kyrkan.
Det är intressant att notera att Lewi Pethrus med apostolisk auktoritet såg till att pingstförsamlingarna organiserades och styrdes av föreståndare, äldste och diakoner.
Och att församlingen i Rom hade en särställning bekräftas av att biskopen och påven Clemens omkring år 95 skrev två brev till församlingen i Korint där han går till rätta med oegentligheter i församlingen.
Detta var också medan aposteln Johannes fortfarande levde och skrev Johannesevangeliet, 1–3 Johannesbreven och Uppenbarelseboken.
Om inte biskopen/påven i Romförsamlingen hade haft en särställning inom kyrkan hade inte Clemens kunnat lägga sig i en annan församlings inre angelägenheter.
För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.
Från första början har kyrkans teologi om dopet, utifrån bland annat förebilden i 1 Kor 10:1–4 om att Israels barns vandring genom Röda havet och Noas räddning genom arken i 1 Petr. 3:20–22, varit att dopet i sig är en frälsande handling som ger nytt liv. Dopet är alltså i urkyrkan inte bara en symbolhandling som gestaltar det nya liv vi redan tagit emot genom att i tro ta till sig Guds Ords förkunnelse.
Det är sant att om vi bara läser i Bibeln ser vi i främst Apostlagärningarna många exempel på att människor lyssnade till Ordets predikan, kom till tro och lät döpa sig till Kristus. Jesus själv valde att bli döpt som 30-åring av Johannes Döparen, dock med ett dop som hade en annan innebörd än det kristna dopet.
Förklaringen till detta är att Nya testamentets skrifter tillkom i en missionssituation, och baptister har i alla tider haft problem med de texter som mer eller mindre tydligt framställer dopet som en frälsande handling som i sig ger nytt liv.
Dessutom var det först på 400-talet vid ett biskopsmöte som det slutgiltigt fastställdes vilka skrifter som skulle ingå i Nya testamentet.
Vad gäller nattvarden ser vi redan i skriften Didachae, de tolv apostlarnas lära, som skrevs någon gång mellan år 70 och 100 efter Kristus, att man tolkade nattvarden som en offerhandling där Jesu offer på nytt blir levande på ett konkret sät. Detta genom att brödet och vinet verkligen betraktas bokstavligen som Kristi kropp och blod, en syn som både katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna delar.
Johannesevangeliet kapitel 6 där Jesus framställer sig själv som livets bröd och att de som äter hans kropp och dricker hans blod får evigt liv är en tydlig anspelning på nattvardens innebörd. Den symboliska tolkning av nattvarden som dominerat i frikyrkligheten sedan Zwingliis och Calvins dagar på 1500-talet finns det egentligen inget stöd för alls, varken i Bibeln eller i kyrkans tradition.
Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret "äta" Kristi kropp och blod.
Roger Hammarsten, Ursviken
