Att få till en snitsig poäng är väl varje predikants önskan. Veta att några av lyssnarna i alla fall bär med sig något citat att smaka på under vandringen vidare. Vid Nyhemsveckan har den brittiske Mike Pilavachi tydligen lyckats, att döma av citatet som återges i Dagen (20/6): "Du blir inte mer kristen av att gå till kyrkan än du blir en bil av att ställa dig i ett garage." Ett litet skratt fick han säkert med sig – synd bara att han med sin roliga formulering har så fel (att samma välfunna rolighet fick oss som fanns med på det glatt karismatiska 80-talet att skratta gör den tyvärr inte sannare).
Bilar och garage är en sak. Kristna och kyrkan är en annan. Parallellen går inte att dra.
Kanske framför allt för att du och jag inte kan bli bilar vart vi än beger oss. Däremot kan vi mycket väl bli, och förbli, kristna i kyrkan. Det är liksom det som är kyrkans roll i våra liv som troende. Vi kristna tillsammans utgör kyrkan som kropp. Vi behöver kyrkan som byggnad för att samlas, lyssna, lovsjunga, be, förändras, överlåtas, helgas…
Att förneka kyrkans vikt som plats för vår kristna livsutformning är ingen rolig poäng, bara ett uttryck för oförstånd. Mike Pilavachi ville med sin vits, förstår man av det korta referatet, betona "behovet av en personlig upplevelse av Jesus". Gott och väl, men det finns ingen motsägelse mellan det behovet och behovet av kyrkan, tvärtom. Kyrkans liv är Jesu liv i världen i dag.
Genom sakramenten, gemenskapen och allt kyrkan förmedlar förmedlas hans liv till oss lärjungar i dag. Vi bärs av varandras tro när vår egen fått sig en törn. Vi bär varandras bördor i gemenskap med Honom som burit allt. Vi försöker inte alls bli "mer kristna" genom att "gå till kyrkan". Det räcker för oss att få vara kristna, mogna som kristna, dö som kristna – i kyrkans famn och gemenskap. För att sedan en dag få dela den obrutna gemenskapen i himlen med alla dem som gått före - hela den världsvida: Kyrkan.
Tomas Söderhjelm
