Biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, har hamnat i blåsväder efter att ha uttryckt sitt stöd för statsminister Stefan Löfven i den pågående inrikespolitiska konflikten omkring Transportstyrelsen.
Det var på kvällen torsdagen den 27 juli som biskopen skrev "Tack Stefan Löfven för ditt starka och tydliga ansvarstagande". Hon gjorde det som en kommentar till statsministerns besked om att han efter oppositionens hot om misstroendevotum låtit två ministrar gå, infrastrukturministern och inrikesministern, men valt att behålla försvarsministern.
Omedelbart blev det en debatt om Svenska kyrkans roll i politiken. Sedan tidigare finns det en diskussion om huruvida Svenska kyrkan har blivit vänstervriden. Genom biskopens uttalande fick kritikerna vatten på sin kvarn. När detta händer finns det alltid människor som säger: "Det här var droppen som fick bägaren att rinna över! Nu går jag ur kyrkan!"
Själv tänker jag precis tvärtom. Jag flytt int.
Jag håller med kritikerna om att delar av Svenska kyrkan har politiserats på ett olyckligt sätt och att det ofta är biskoparna som ligger bakom politiska uttalanden.
Men för mig är detta inte ett skäl att gå ur Svenska kyrkan eftersom man då sätter politiken i centrum i kyrkan. Den som lämnar kyrkan av politiska skäl säger att det är politiken som är det viktiga och inte tron.
Jag vet inte hur biskop Eva tänkte när hon utan någon närmare förklaring utropade sitt stöd för den sittande regeringen, men det är mycket möjligt att hon gläds åt att många borgerligt sinnade människor förklarat att de nu tänker säga upp sitt medlemskap. Om den politiska kampen är viktig för henne har hon ju vunnit en framgång om det är så att hennes politiska motståndare ger upp och lämnar Svenska kyrkan.
Men att göra kyrkan till en plats för politisk strid är fel och att reagera på biskoparnas politiska uttalanden med utträde blir därför också fel.
Kyrkans uppgift är ju en helt annan. Den är att fira gudstjänst och sprida ordet om Jesus Kristus. För den troende är det detta som är skälet till att man ska vara med i kyrkan. Tron är i centrum. Inte politiken.
För de troende är det alltid livet i församlingen som är det viktigaste. Varje söndag firas gudstjänst och resten av veckan fylls med diakonalt arbete, barn- och ungdomsverksamhet, körsång, undervisning om den kristna tron och sist men inte minst själavård. Det är här som kyrkan finns på riktigt.
Vad biskoparna håller på med när vi andra ägnar oss åt kyrkans egentliga verksamhet har jag ingen större inblick i och ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket om det heller. Jag blir besviken när jag hör hur de som ska vara kyrkans främsta präster väljer att ta ställning i pågående politiska strider där det är långt ifrån tydligt att det finns en ren och klar kristen hållning. Men församlingslivet, det egentliga kristna livet, där man kan möta Gud, påverkas inte av det. Kyrkan har funnits i nära två tusende år och konstiga biskopar har det funnits gott om. De kommer och går.
Jag lämnar därför inte min kyrka bara för att jag inte har förtroende för några av dem som leder kyrkan just nu. Kyrkan kommer att finnas långt efter att alla dagens biskopar är borta, och jag med. Jag vill vara med och lämna över denna kyrka till nästa generation, och då talar jag alltså inte om biskoparna och stiftskanslierna, utan verksamheten i församlingarna som är kyrkan på riktigt.
Jag står politiskt till höger. Självklart ogillar jag därför biskop Evas uttalande. Men när jag i min församling på söndagarna träffar andra kristna är sådana uttalanden som luft. Jag frågar inte vad övriga i församlingen har för politisk åsikt.
I stället sjunger vi psalmer tillsammans och ber tillsammans. När vi går fram till nattvarden finns inte moderater och sossar. Här är inte jude eller grek, skrev Paulus till församlingen i Galatien, när han förklarade att det inte finns kristna av olika sorter. Ingen biskop kan ändra på det ens om hon försökte.
Stefan Olsson (M), regionråd, Region Uppsala