Vi bevittnar elitens sönderfall och undergång överallt just nu. Jag är glad att jag får uppleva den stolthet och det mod som alla dessa människor (främst kvinnor) visar prov på. Det är ett sundhetstecken att så sker.
Den mediala eliten med alla sina självutnämnda apostlar faller.
Etablerad medias sanningsanspråk i ett sönderfallande medielandskap känns helt bisarrt när sexuella trakasserier och övergrepp blommar som mörker på många redaktioner. Många är de journalister som stått långt fram på barrikaderna och skrikit sig hesa om sin feministiska kamp men som nu tvingas dansa fram som kejsaren i sagan. Ertappade. Avslöjade.
Kultureliten upplever just nu sin kanske värsta kris någonsin. För en person som givit ut böcker i 25 år är perversionerna inom kultureliten ingen nyhet. Begå inga misstag. Alla i den klicken har vetat och de har vetat länge.
Nu riktas sökljuset rakt in i denna fruktansvärda grop av vänskapskorruption, kvinnohat och storhetsvansinne.
Nu samlas kråkorna runt Svenska Akademien och försöker rädda sitt kattguld efter bästa förmåga.
Nu faller elit efter elit på eget grepp.
Det är en synnerligen surrealistisk och skrämmande pjäs vi bevittnar. Men den är nödvändig.
Läs också: #vardeljus: "Det strömmar nu in berättelser om övergrepp i kyrkan”
Jag har i flera år skrivit mycket om glappet mellan folk och elit. Jag har ofta blivit anklagad för att uppvigla, att överdriva. Men jag ser nu att jag inte ens varit i närheten av att beskriva mörkret, äcklet och förtrycket som eliten och dess män (och några kvinnor) utövat mot andra.
Inte heller Svenska Kyrkan är förskonad från sexuella trakasserier. Varför skulle den? På många sätt liknar Svenska Kyrkan de andra institutionerna som avslöjats genom #metoo.
Ingen kan väl ha missat att glappet mellan fotfolket och styret inom Svenska Kyrkan vidgats till en ravin de sista åren? Vi som av innerlig omtanke om Svenska Kyrkan tålmodigt slagits för Sveriges största andliga fyr i en svårt uttorkad och andefattig öken, vi har ofta blivit nedtystade (företrädelsevis på Twitter) av ärkebiskopen och andra när vi kommit med kritik.
Täpp till truten på kritikern, misskreditera och smutskasta. Så har både den politiska och den mediala eliten agerat när dessa blivit anklagade för att dölja sanningen eller för att inte göra tillräckligt mycket för att ta hand om problemen.
1 382 kvinnor går nu ut i Kyrkans Tidning med ett upprop där de beskriver eller solidariserar sig med sådana som beskriver, sexuella ofredanden inom Svenska Kyrkan. För det första och det viktigaste: Vilket mod dessa kvinnor visar upp. Vilken imponerande manifestation det blir att gemensamt avlägsna den skam som inte är deras och sedan ställa sig bredvid varandra och adressera förtrycket och förtryckarna.
Men vilka är de skyldiga då? Är det alltid bara strukturens fel? Och vilka människor rör sig inom denna struktur?
Inom dessa strukturer finns det alltid enskilda människor (nästan uteslutande män) som utnyttjar systemet för att förgripa sig på andra. Men det finns också chefer, biskopar och andra, som är högst ansvariga för att dessa strukturer får fortsätta.
Därför blir det nästan lite rörande när Ärkebiskopen själv skriver under uppropet. Nu får det räcka, säger hon. Jag känner vrede, säger hon. Det är ju bra! Men ändå smyger det sig in i en tanke… Borde inte rimligtvis en gnutta av den där vreden riktas mot henne själv? Är inte hon högst ansvarig för en kyrka där meningsmotståndare tystats ner, där en del till och med tvingats sluta på grund av ren mobbning, och där det mesta utifrån ser ut att handla om politisk maktfullkomlighet?
Om vi tittar lite på hur ansvaret fördelats så här långt när det gäller #metoo så har allting handlat om den enskilda förövaren. Det är där alla huvuden rullar. Väldigt lite, nästan inget alls, har handlat om vem eller vilka i chefsposition som möjliggjort dessa strukturer.
De där strukturerna som Ärkebiskopen är så förtvivlad över… Är hon inte den som ritat de strukturerna under de här åren? Är det inte så att det är Ärkebiskopen själv som är strukturen? Eller åtminstone en stor del av den?
Vad har hon gjort för att komma till rätta med det som dessa modiga kvinnor beskriver? Och vilket är hennes ansvar för allt det andra som också sker och har skett i hennes kyrka?
Tills vidare bör vi alla visa solidaritet och tacksamhet mot alla de kvinnor som under de här veckorna gått ut och beskrivit en verklighet som skakat om själva fundamentet för väldigt många av oss.
Marcus Birro, författare
Svar från ärkebiskopen Antje Jackelén: Jag tar #vardeljus på stort allvar
