01 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Se civilsamhället som den fjärde statsmakten

Partier av alla politiska färger saknar förmåga att effektivisera offentlig sektor. Om Sverige ska kunna möta dagens och framtidens samhällsutmaningar måste politiken uppvärdera det civila samhället, skriver Tomas Bjöersdorff.

I Sverige finns det ett begrepp som heter "den tredje statsmakten" som avser massmedias granskande uppdrag av regeringen och riksdagen. I USA pratar man dessutom om en fjärde statsmakt där man i tillägg till massmedia inte sällan också inkluderar civilsamhället som man menar har en stark indirekt påverkan i samhället, dock utan formell politisk makt.

Det är hög tid att vi i Sverige erkänner civilsamhällets organisationer som samhällsbyggare som skapar välfärd och utgör en betydande resurs för såväl regering, riksdag som dig och mig. Att se civilsamhället som Sveriges fjärde statsmakt är därför inte främmande, snarare önskvärd.

Civilsamhällets många aktörer är aktiva i de flesta av de annars offentligt skattefinansierade områden. Exempel är hälsa, sjukvård, äldreomsorg, utbildning, hemlöshet, utanförskap, integration, mänskliga rättigheter, katastrofstöd, barn och ungas rättigheter. Genom frivilligarbete är vi ett starkt och värdefullt komplement till det offentliga. Det offentliga står helt enkelt i ett beroendeförhållande till civilsamhället, till och med mer än vad politikerna vågar erkänna.

På samma sätt som de flesta andra utvecklade länder står Sverige inför stora utmaningar. Jag tänker på den offentliga välfärden som byggts upp under senaste 70 åren och som i dag prövas hårt av bland annat en åldrande befolkning, långa vårdköer, ett ifrågasatt utbildningssystem, segregerade stadsdelar, utanförskap, religiös extremism och inte minst företagens upplevda kompetensbrist i en högkonjunktur. Det offentliga står inför stora sociala och ekonomiska utmaningar samtidigt som civilsamhället kan komplettera med kompetens och resurser.

I ett valår som detta är politikens svar reflexmässiga där löften om nya ofinansierade miljardreformer och krav om antingen ökade skatter eller skattelättnader förväntas vara lösningen. Givet det parlamentariska läget, korta mandatperioder, kortsiktiga reformförslag med förhoppningar att lösa samhällets många utmaningar missar man att en förändring i skattefördelningspolitiken är otillräcklig för att lösa de strukturella utmaningar Sverige har. Det är därför inte konstigt att förtroendet haltar för det offentligas ansvarstagande och genomförandekraft, vilket skapar osäkerhet kring våra politiska och ekonomiska system.

Det är också anmärkningsvärt att oavsett partifärg lyser en allmän oförmåga att lyfta behovet av effektivitetsförbättringar inom offentlig förvaltning för att använda skattepengarna på bästa sätt. I stället ska nya miljarder investeras i offentliga verksamheter med produktivitetsbrister som av oförklarliga och oansvariga skäl inte blivit genomlysta med mål om ökad genomförandekraft. I sin iver att debattera skattefördelningspolitik missar politikerna att ta hem en outnyttjad potential i effektivitetsförbättringar motsvarande mellan 10–30 procent av en driftsbudget eller omsättning, nivåer som gäller för de flesta verksamheter. Det om något vore väl ett välkommet vallöfte!

Sveriges bruttonationalprodukt, BNP, uppgick 2017 till 4 600 miljarder kronor. Den offentliga sektorn finansieras till största del av skatter motsvarande nära halva Sveriges BNP varför det finns potentiellt effektivitetsförbättringar motsvarande 230–690 miljarder kronor. Medel som vida överstiger årets valdebatt om aviserade ökat skatteuttag som är regeringens svar på Sveriges utmaningar.

Säg att, högt räknat, hälften av all offentlig sektor redan kontinuerligt utvärderar, utvecklar och genomför ständiga förbättringar så kan det ändå jämföras med finansminister Magdalena Anderssons ökning i vårändringsbudgeten om 2,6 miljarder kronor!

Det är min övertygelse att om Sverige ska kunna möta dagens och framtidens samhällsutmaningar så behöver politiken i ökad utsträckning dels kroka arm med den fjärde statsmakten i frågor som bygger välfärd och samtidigt bejaka behovet och åtgärder för ökad genomförandekraft i offentlig sektor.

Tomas Bjöersdorff, verkställande chef Erikshjälpen Second Hand och tidigare examinator för utmärkelsen Svensk Kvalitet

Fler artiklar från Debatt